Interpellation om behovet av ökad kunskap för sköldkörtelvård

Interpellation 2015:29 av Parvin Araghi (S) om behovet av ökad kunskap i vården om att upptäcka och behandla besvär i sköldkörteln.

Interpellation är en fråga i riksdagen (eller annan folkvald församling) från en enskild ledamot till statsrådet.
Till skillnad från en vanlig fråga får andra ledamöter delta i debatten. Interpellationen är en fråga som kräver ett utförligare svar. Just därför får statsrådet två veckor på sig att besvara frågan, ofta igenom tillsatta expertkommittéer.

Svaret kom sedan 2015-10-20, där vi uppmärksammade att de felaktigt skrivit att Hypertyreos skulle vara den vanligaste typen av sköldkörtelsjukdom.

De skriver; Sköldkörtelsjukdom är precis som interpellanten påpekar relativt vanligt varför det är viktigt att de diagnostiseras och arr det finns bra möjlighet till behandling. Den vanligaste typen av sköldkörtelsjukdom medför en överproduktion av sköldkörtelhormon och kallad hypertyreos eller i vissa fall giftstruma på svenska.

Åter igen tas enkelheten upp med ETT blodprov som ska tas för att upptäcka diagnos. Är det verkligen så enkelt?
Kunskapsstödet som tas upp i svaret menar att Viss.nu har tillräckligt stöd för läkare och att remiss kan skickas till endokrinolog. Vi upplever dock att få patienter tas emot hos endokrinolog, mycket pga av deras överbelastning. Vår upplevelse är att vården anser ”oss” lättbehandlade, och att de symtom många upplever trots att de är välinställda med ett TSH inom behandlingsriktlinjer. Tyvärr erfar vi att många läkare anser att behandlingsmålen är att patientens TSH hamnar inom diaganos-referensen 0,4-3,5/4.0, vilket är felaktigt. På Viss.nu finner man att behandlingsmål är TSH under 2,0. (Stockholm)

Tyvärr tolkar jag svaret som att inget mer kommer att göras på detta område, och jag undrar lite vilka utbildningar som görs för endokrinologer idag.
Vilken kunskap och vidareutbildning erbjuds primärvården på området sköldkörtelsjukdom?

Behandling med Liothyronin, T3, kan övervägas i särskilda fall men bör inte användas i primärvården.
Det förklaras inte vad det innebär att vara i ett särskilt fall. Vad krävs för att patienter ska få prova liothyronin? Och jag håller med om att det krävs expertis kring detta användande. Kan inte primärvården utbildas? Kanske kan en läkare få spetskompetens på vårdcentralen? Jag har uppfattat att många patienter som har kvarstående symtom inte tas emot hos endokrinologer, där Liothyronin kan erbjudas.
Kan orsaken vara att flertalet inom vården anser att det inte kan ha att göra med sköldkörteln om man har kvarstående symtom när TSH är inom referens?

Varma hälsningar
Ordförande Nadja Öström