#19 Ordförande möter: Malin Sjöberg-Högrell om politikens makt över vården

För att lyssna på avsnittet kan du söka efter ”Sköldkörtelpodden” i valfri poddapp eller lyssna direkt här!

Transkribering av avsnittet

Hej och välkomna till Sköldskörtelpodden. Mitt namn är Anna Bergkvist och jag är förbundsordförande. Och idag har jag med mig Malin Sjöberg-Högrell, regionråd för Liberalerna i Uppsala, men också ordförande för Liberala kvinnor. Kan inte du berätta lite Malin om vem du är?

Ja men det ska jag göra och tack för att jag får vara med här. Jag heter som sagt Malin Sjöberg-Högrell. Jag är regionråd i Uppsala, det är min andra mandatperiod. Sen så blev jag ordförande för Liberala kvinnor här i våras, vilket är väldigt spännande och jag lär mig nya saker varje dag om vad det finns mycket kvar att göra för både jämställdhet och kvinnors jämlikhet vad det gäller vården i vårt avlånga land.

Verkligen, det lär vi komma närmare in på, tänker jag, för de utmaningarna staplar ju upp sig. När man ser både vårdfrågan och jämställdhetsfrågan på samma ställe så har de en tendens att hopas. Men vi har ju bjudit in Malin för att prata lite om uppdraget som politiker, men också såklart om hur det står till med vården i allmänhet, men kanske också lite extra specifikt för hur den ser ut för kvinnor och flickor och för de sjukdomar som i högre grad drabbar kvinnor och flickor. Även om sköldkörtelsjukdom också drabbar män, så är det ju till större delen kvinnor och flickor som drabbas. Men Malin, vad gör en politiker för de som inte har varit det någon gång?

Åh, vilken svår fråga. Jag brukar säga att vara politiker, det är lite som att vara en elefant. Man måste ha stora öron och läsa mycket. Eller förlåt, lyssna mycket, men man måste också använda ögonen för att läsa mycket. Det är mycket handlingar, det är mycket möten, men det. Ska vi också fatta rätt beslut så måste man vara den här elefanten, vara ute och träffa så många som möjligt så att man hela tiden lär sig nya saker och tar med sig rätt frågor in i politiken och försöka förändra och förbättra. Jag tycker att det är otroligt roligt att få ha förmånen. Det är ju en förmån att vara heltidspolitiker, för det är ju ett förtroende man får både från medlemmarna i ens eget parti och sedan från väljarna som har röstat på en så att man har möjlighet. möjligheten att få jobba i demokratitjänsten under en del av sin karriär. Jag brukar säga att det är mycket möten, det är mycket samtal, det är mycket läsande, det är mycket tänkande. Det är väldigt flexibelt och väldigt ad hoc, eller hur man ska uttrycka det.

Eftersom vissa dagar är det mycket möten och andra dagar så kanske det händer saker i media. Man måste vara ajour på vad som händer. Så det är både stora och små frågor. Och sen gäller det att vara tillgänglig och svara på mail och massa sådana saker.

Vad var det som gjorde att just du engagerade dig politiskt?

Det var faktiskt min mamma som var orsaken till att jag tog klivet in i politiken. Min mamma har alltid varit, så länge jag kan minnas nästan, att hon har varit multisjuk och behövde uppsöka framförallt vårdcentral många gånger. Hon fick alltid upprepa hela sin livshistoria och varför hon mådde dåligt och vad hennes sjukdomar var. Och det var aldrig någon läkare som tog sig tid att läsa journalen och se, vem är den här människan jag träffar framför mig? Och då blev jag till slut trött på detta och så började jag titta runt. Och då var det då var det Folkpartiet, nu Liberalerna, som drev frågan om en fast husläkare. Så det var faktiskt på grund utav den frågan bland annat, och sen det här med frihetsfrågan och så som gjorde att jag landade i just Liberalerna. Men just det här att du ska kunna välja en läkare och kunna få en fast husläkare. Det finns ju forskning från Norge som visar på hur viktigt det är att man har den här kontinuiteten i vården. Det leder till färre inläggningar på sjukhus och det skapar en trygghet, men att man har någon som känner en.

Och det tycker inte jag att vi har uppnått än i Sverige, vilket är lite märkligt.

Men känner du i ditt arbete eller uppdrag att man har möjlighet att göra skillnad? Vården är ju väldigt, väldigt komplex.

Jag upplever ändå att man kan göra skillnad och jag kan ge några exempel från Region Uppsala eftersom det är där jag har verkat mest, eller det är där jag är regionråd och påverkar mest eftersom det ändå är regionerna som styr hälso- och sjukvården. Och en sak som jag har varit med och drivit igenom det är att vi har flyttat ut cancerbehandlingar till Gränby köpcentrum i Uppsala. Och där kan jag säga att det var ett samarbete mellan universitetssjukhuset, akademiska sjukhuset. Det var, tillsammans med en del företag, det var patientföreningar, det var medarbetare och så var det politiken. Det här var helt nytt, det har varit öppet nu på Gränby köpcentrum i några år. Det är först i landet med att man flyttar ut cancerbehandlingar utanför det stora sjukhuset och att man faktiskt kan göra det någon annanstans. Och där tror jag att, hade inte jag varit med i projektet och tryckt på och sagt att det här vill vi verkligen. För det fanns en rädsla, det fanns en rädsla från patienter, en rädsla hos medarbetare, det fanns en rädsla hos alla, kommer det här fungera?

Men där tror jag ändå att när man är med och säger att vi måste i alla fall testa, hur farligt kan det vara att testa? Vi måste våga prova och göra någonting nytt. Nu kommer man till våren starta med cancerbehandlingar på Tierp vårdcentral uppe i Norduppland. Det betyder att våra invånare som bor i norra delen av Region Uppsala som kanske har mellan en och en halv timme och ta sig till Akademiska sjukhuset. Nu kommer de få betydligt närmare och slipper den här långa resan. Ofta är det anhöriga som måste köra bilen, ta ledigt från jobbet. Och ni förstår, det skapar hela den här stressen för hela familjen. Och då kunna få den här vården närmare. Det är otroligt viktigt. Jag tror att det finns mer vård vi kan flytta ut och där tror jag faktiskt att vi politiker kan hjälpa till. En annan sak som vi har varit med tillsammans med mina politiska kollegor och det vi genom det är att vi har startat något som vi kallar äldremottagningar på alla vårdcentraler. För de som är 75 år eller äldre, det är oftast de som söker mest vård inom vården när man har fyllt 75, så kommer per automatik en massa mer sjukdomar av olika slag.

Och då har vi sagt att vi vill ha äldremottagningar där det en sak som jag var väldigt tydlig med, det var att det måste finnas en telefon. Någon ska svara i andra änden. Man ska slippa alla de här knapptryckningarna. Jag tror att alla börjar uppleva att de här knapptryckningarna, välj ett, välj två. två tryck fyrkant, det är tryckt i ett personnummer. För många äldre så är det ju komplicerat att ta sig fram till vården. Ibland trycker man fel. Man vill boka en tid, men man hamnar hos barnavårdscentralen eller något. För det är inte lätt att alltid se rätt knapp att trycka på. Så vi drev igenom det här med äldremottagningar där man har fokus på de äldre och det var också ett visst motstånd. Här tittade vi då på att Region Östergötland hade testat detta och de har också minskat inläggning på sjukhusen när man då ser att vi faktiskt ger mer vård i primärvården för de äldre och man har som ett helhetsomhändertagande av den som är över 75 då och uppfyller vissa kriterier så att säga. Så det ska vara enklare att komma i kontakt med vården och återigen skapa den här kontinuiteten och tryggheten.

Så ja, man kan göra skillnad som politiker.

Härligt. Jag tror att det är ett budskap som är också väldigt viktigt att förmedla just nu eftersom det finns så det finns ju fortfarande så himla mycket att göra, men vi behöver ju också vara bättre på att fira våra framgångar. Och vi känner ju väldigt väl igen, tänker jag, bilden du tecknar av utmaningen kring de äldre. Vi har ju också otroligt många sjukdomar där det finns mycket samsjuklighet med sköldkörtelsjukdom. Det har kommit mer och mer forskning också på att hjärt-kärlhälsan påverkas väldigt mycket om du har en sköldkörtelsjukdom också. Och risken för demens ökar. Det finns väldigt mycket att titta på i den målgruppen, som också har en tendens att kanske inte vara så påstridiga och ta så mycket plats. För då ska man orka det också. Så härligt att ni har valt att fånga upp dem lite specifikt. Jag tror att det finns mycket hälsotal där att förbättra. Det handlar om kvalitet ofta.

Ja, men det gör det. Och det har varit väldigt positiv feedback. Nu har de inte funnits så länge, men det tar ju lite tid att arbeta in nya arbetssätt och så. Men det är otroligt positivt, både hos medarbetare och hos de äldre, att det finns den här möjligheten. Och sen så hoppas väl jag att vi kan utveckla det ytterligare. Jag brukar säga det att äldre som har många recept, man måste gå till apoteket, ett recept går ut, man måste kontakta vårdcentralen, man måste gå till apoteket. De är aldrig i synk alla de här olika recepten som man har. Och det skapar ju också en ökad belastning på vårdcentralen att behöva ta hand om kanske fem samtal på en kort period istället för att man försöker synka ihop och försöka få det mer. Gör några kanske lite längre eller vad vet jag, men att man försöker få det enklare. Alla de här samtalen som alla måste göra för att förnya recept, det är ju egentligen märkligt att vi inte har hittat bättre lösningar för det.

Verkligen, verkligen. Men om man då går över och lägger genusperspektiven på vården, så är det ju väldigt tydligt att den är ojämlik. Vi vet att det finns ett mönster av ojämställdhet, både när det gäller konsumtion av vård, men också bemötande och diagnossättning och behandling. Fler kvinnor får biverkningar av läkemedel. Vi är underdiagnostiserade när det gäller ADHD, men också män som är underdiagnostiserad av depression till exempel. Det finns så många sådana mönster. Kvinnor får också fler råd om egenvård till exempel, och män får nyare och dyrare läkemedel. Det kvittar nästan vilken fråga man frågar så finns det ett genusperspektiv. Och som du också var inne på när det gäller vårdens professioner så finns det ju även där väldigt mycket att göra. När Läkarförbundet och Vårdförbundet frågar sina medlemmar om de kommer orka jobba kvar, så svarar ju också många av kvinnorna att de gärna skulle söka sig därifrån, så när det här möts så händer det ju väldigt mycket. Hur ska vi liksom ta oss an den här utmaningen?

Jag tror att det kommer ta tid innan man har löst alla de problemen som du lyfter upp där. Men jag tror att ju mer man pratar om det desto mer medveten blir man om att det faktiskt är en genusfråga i vården också. Jag tror inte alla alltid håller med om det om man pratar om hela systemet så att säga. Men i vissa delar så är det ju verkligen precis som du säger, att kvinnor och män inte får ta del av nya läkemedel eller vad det kan tänkas vara. Men jag tror att man behöver prata om det, jag tror att vi politiker högre krav. Jag tror att vi politiker kan ställa mer krav på jämställdhetsuppföljning. Vi har lagt ett initiativ, som det heter, för att förklara vad det är, ett förslag kan man väl säga på enklare svenska, i Region Uppsala, där vi tycker att vi ska börja med mer könsstatistik, eller få vården uppdelad per man och kvinna, så att vi kan se hur konsumeras vården? Är det män och kvinnor? Och vad söker män och kvinnor mer? För nu pratar vi oftast bara om patienter som en homogen grupp.

Och jag tror att vi behöver börja. Vi politiker kan börja be att få mer statistik och data mer uppdelad på män och kvinnor. Då kommer man börja kunna dra nya slutsatser när man får den informationen. Så jag tror att det är också en kultur vi behöver ändra på. Vi behöver börja ställa rätt frågor. Jag vet en del kommuner har ju till exempel jämställdhetsbokslut. Det är ju inget som… kanske finns någon region som har det. Det är ju inget som vi gör per automatik runt om i det offentliga Sverige. Och där tror jag också att det finns mycket, mycket mer att göra. Jag tror att just det här att börja få rapportering, så att man också börjar synliggöra att det är det du säger. Ofta är det ni patientföreningar som lyfter upp det mer. Sen vet ju också professionen om att det ibland har forskats mer på män än på kvinnor. Nu har man ju blivit lite bättre inom vissa delar. Men jag träffade en professor som jag pratade med här för ett tag sedan. Jag ska inte säga något om vilket område, men där jag ställde frågan varför är det bara.

Då hade de stått och presenterat att det var någon undersökning och så var det betydligt fler män än kvinnor som var med i undersökningen. Då frågade jag varför det inte är 50-50? Varför har ni inte sett till att det är 50-50 i undersökningen? Och då fick jag svaret. Vilken bra fråga! Det har jag inte ens tänkt på. Och då tror jag att här kan vi politiker göra en skillnad, bara genom att ställa rätt frågor. Egentligen är det inte så stora grejer vi behöver göra, utan vi behöver bara se till att vi i alla olika möten man går på lyfter det här perspektivet också. Och som sagt, börja få statistik, både om man börjar med vården och hur den är uppdelad mellan män och kvinnor. nästa steg och titta på läkemedlen. Vilka läkemedel runt om i landet är det som skrivs ut till män och kvinnor? Jag är säker på att det finns, att läkemedelsverket kanske har koll på det, men det är ju inget som vi följer upp dagligdags eller vad jag ska säga. Och jag tror att vi behöver börja ställa mer frågor om sådana saker också.

Jo, det handlar ju väldigt mycket om att synliggöra, tänker jag. Det jag läste upp kommer ju från SKRs patientundersökningar som görs årligen. Men ibland så saknas de där hårda fakta. Jag såg ett sånt där härligt spindeldiagram som bildar en cirkel. Och då var liksom cirkeln, innercirkeln var kvinnors upplevelse och bemötande i vården. Och männen var ständigt en liten poäng före i alla sina upplevelser av vårdens tillgänglighet, vårdens bemötande. Sånt som snarare handlar om ett kulturskifte än bara kunskapsstyrning. Eller ja, vi behöver ändra perspektiv.

Jag håller helt med. Och där kan det säkert vara så att man behöver gå hela vägen till utbildningen för läkare och så vidare. Samtidigt vet jag att de har så otroligt svårt att få in mer ämnen, eller hur man ska uttrycka det, i läkarutbildningen. Och vissa delar får de ju bara några timmars utbildning i. Och så förväntar vi oss när vi träffar den nyblivna, nyutexaminerade läkaren att de ska kunna väldigt mycket. Men jag tror det här med bemötande är verkligen en otroligt viktig fråga, både mot patienten och mot anhöriga egentligen. För anhöriga ska man ju inte heller glömma bort. Ibland är det ju anhöriga som måste följa med patienten för att man är nervös, man är stressad, man kanske ska få ett jobbigt besked och så behöver man ha med sig en anhörig som är den här elefanten och lyssnar eller vad man ska säga, för att ibland kommer man ju inte ihåg vad läkaren har sagt när man går ifrån rummet för att man är så stressad utav hela upplevelsen eller händelsen att vara i det här mötet. Så det finns otroligt mycket kring bemötande och hur vi faktiskt kommunicerar olika delar.

Jag har många olika hemska exempel på hur vården har ibland ringt en patient och meddelat ett svårt besked och patienten kanske är på stan eller på bussen eller man är inte ens på plats och träffar någon. Och det är också ett otroligt dåligt bemötande från vården. Sen kanske man verkligen, om man vänder på det, kanske läkaren tänker ja, men det är otroligt viktigt att vi får fram det här beskedet jättesnabbt. Men ibland kan det vara bättre att man väntar en halv dag bara för att se till att det blir det här bra mötet i bemötandet. Annars kanske man tänker mer på att jag var på bussen när jag fick det här beskedet. Jag tror att hela den här bemötandedelen, där är det verkligen en kulturförändring som måste ske i hälso- och sjukvården.

Jag har också en tidigare medarbetare som fick sin diagnos på posten. Vi kanske ändå trumfar. Det säger en del om hur man också ser på det här med en underfunktion i sköldkroppen. Och det finns ju en myt om att det ska vara så himla enkelt. Och det är ju en livslång diagnos som för väldigt många så är det enkelt, det kanske är fel ord, men man lever med det och det funkar. Men det är ju ändå en otrolig omställning att få en kronisk sjukdom som man ska bära med sig hela livet. Så det där samtalet på bussen skulle ändå varit ett steg upp.

Men man skulle också kunna vända på det och säga att läkaren skulle ha frågat redan när man lämnade prover eller sådana saker. När vi ska kontakta dig, hur vill du bli kontaktad? Det kanske finns de som tycker brevet är jättebra och andra som tycker samtalet på bussen också var jättebra. Men att man får frågan, hur vill jag bli kontaktad? Om det blir ett dåligt besked, eller vad man ska säga, jobbigt besked. Hur vill du bli kontaktad? Ofta får man ju inte ens den frågan.

Och nu är du ju inne i vad jag skulle säga är liksom kärnan av liksom god och nära vård eller personcentrering. Kärt barn har många namn och många reformer och så. Och där finns det flera, ja men det finns flera regeringsuppdrag och det finns flera liksom initiativ och sådär. Men vad tänker du att vi behöver göra ute i regionerna för att liksom lyckas med den? För det är ju verkligen kärnan av tänker jag, personcentrering. koncentrering. Hur vill du att vi kontaktar just dig? Det är en sån kärnfråga. Men hur kommer vi dit?

Jag tror, vi jobbar ju, alla regioner jobbar mot det här, god och nära vård 2030. Och nu börjar ju 2030 närma sig med stormsteg. Det är bara fyra år bort och så ska vi ha löst alla problem. Och det kommer vi ju inte ha gjort till 2030. Men jag tror att man också måste titta, vi var inne på det tidigare i samtalet, att det finns ju en del segrar som man kanske måste fira att vi har gjort en del saker. För ibland låter det som att det inte har hänt någonting. Jag tror att dels måste man lyfta fram där det faktiskt har blivit en förändring. Och där jobbar ju regionerna på olika sätt. Jag skulle säga att alla regioner har ju något mobilteam på något sätt idag som man kanske inte hade förr. Man jobbar med hembesök, man jobbar med att försöka flytta ut specialistvården från sjukhus till vårdcentraler eller till knutpunkter eller vad man ska säga. Och det har ju kommit olika långt i olika delar av landet, men sen också digitalisering har ju ändå hjälpt till en hel del. Om man tittar på. Också när det gäller arbetssätt mellan läkare och att du kan ha med en läkare som sitter i en annan del av landet på en operation kan ju vara med för att man har digitalisering eller vad det kan tänkas vara.

Så att man faktiskt kan se själva ingreppet fast man inte är på plats i rummet. Så det har ju ändå skett framsteg och vi har ju, som jag nämnde tidigare, flyttat ut lite cancervård och de delarna. Så jag tror att dels måste vi fira segern vi har gjort, men sen så tror jag också att vi behöver: ”Hur möjliggör vi att det här kan gå lite fortare?”Ibland fastnar vi i de här organisatoriska stuprören istället för att tänka på patienten. Här är det verkligen ett kulturskifte. Vi måste tänka mycket mer på patienten och den personcentrerade resan i hela flödet. Från det att man kontaktar sin husläkare eller vårdcentral och om man behöver ta sig till närmsta sjukhus eller till ett specialistsjukhus i en annan del av Sverige så ska man ju ha patientens bästa för ögonen. Och det tankesättet tror jag är otroligt viktigt. Tyvärr blir det ibland att det är pengarna som styr också. Det får man ju vara ärlig och säga, att det är pengarna ibland som styr mer än det som kanske är det bästa för patienten.

Men sen tror jag också att personalen måste våga säga vad det är för någonting som är onödiga krav som har kommit, kanske från oss politiker. Jag tycker att vi politiker måste våga säga att vi ibland kanske har fattat fel beslut i vissa saker eller att vi har om detaljuppföljning på någonting som tar mycket tid? Eller ska allting finnas på alla vårdcentraler när vi har ont om resurser och så? Eller behöver vi börja? Ska vi våga börja tänka lite nytt så att vi faktiskt kan få vården närmare? Men ska vi säga att allting ska göras överallt? Då tror jag att det blir väldigt, väldigt svårt, för så mycket resurser har vi inte i vårt lilla land eller så många medarbetare. Så jag tror att vi behöver börja tänka smartare, men också lyssna på medarbetarna. Ofta har medarbetarna otroligt bra lösningar på hur vi ska kunna bli snabbare på att göra vissa förändringar. Men det kommer nog ta lite längre tid, det tror jag. Vi kommer inte vara klara till 2030.

Ibland är det bra att ha en målbild, men ju närmare man kommer det år att man ska vara klar, ju mer panik kan det också uppstå. Och det här är ju ett väldigt, väldigt långsiktigt arbete.

Och sen om jag bara får fylla på, för att jag menar det som har kommit under de här åren med att vi jobbar mot god och nära vård, det är också att det har kommit mycket mer riktlinjer. Vi har ju fått det här med kunskapsstyrningen. Kanske obegripligt för en del som lyssnar, men det handlar ju ändå om att man tar fram riktlinjer för hur ska vi jobba med sjukdomar på lika sätt i hela landet. Och jag tror att det här med kunskapsstyrningen kan också hjälpa till att flytta ut vården närmare patienterna. Socialstyrelsen har kommit med fler och fler riktlinjer inom olika områden, till exempel klimakterievården kom ju här för bara en månad sedan eller så. Så jag tror att alla de här delarna visar ju också på att vi får vården närmare patienterna. Så det har ju skett grejer på många olika nivåer, tänker jag.

Verkligen. Vi är ju jätteglada för klimakterieriktlinjerna. Det är en del i livet där sköldkörtelsjukdom ofta också kommer med på köpet. Det är ofta när de här stora hormonförändringarna sker som det bryter ut på lite olika sätt. Och vi har ju nu ett hyfsat nytt vårdprogram för överfunktion. Men vi har också en halv miljon människor med underfunktion som inte har fått en enda del av kunskapsstyrningskartan för att behovet inte har identifierats som tillräckligt stort. Så att vi har en halv miljon människor som belastar primärvården, där också primärvården saknar riktlinjer att hålla sig i. Och jag har väldigt stor empati för vårdcentralsläkaren i den djungeln och navigera. För det är som du säger, man kan ju inte kunna allt. Och vi kan ju också konstatera att från från läkarutbildningen så är det inte mycket man får med sig om man jämför med, vad ska man säga, storebror diabetes. Som ju också är en endokrinsjukdom med ungefär lika många drabbade och som ungefär behandlas på liknande sätt i flödet.

Alltså till större delen i primärvården och sen en och annan specialistkonsultation när det blir extra svårt om man jämför med diabetes 2 såklart. Men här är ju ett extremt kunskapsglapp. Vad är liksom, om man tänker utifrån regionperspektiv, för ni bidrar ju i kunskapsstyrningsdiskussionen och modellerna och bemannar diverse arbetsgrupper och hjälper till när ni får frågan och så, men hur ser er roll ut i att också trycka på, så att era medarbetare får förutsättningarna de behöver?

Oj, vilken svår fråga. Där finns det garanterat mer att göra, är ju mitt spontana svar. Kunskapsstyrningen kommer ju, det är ju väldigt mycket professionen, så det är ju inte så mycket som vi politiker är inne i det. Vi får ju mer berättat för oss att nu har vi börjat jobba med kunskapsstyrningen inom område A, B, C och så vidare. Och sen så berättar man ofta hur man, för man jobbar ju både på lokal nivå och sen det vi kallar sjukvårdsregional där vi samlar ihop regioner som är samma sjukvårdsregion. Och sen så är det på den nationella nivån. Så vi brukar ju få presenterat för oss hur man jobbar från nationell till sjukvårdsregional ner till den lägsta nivån och fram och tillbaka i de flödena. Men samtidigt så tror jag att här finns det mycket mer vi kan göra för att följa upp på diagnoser och hur vi har faktiskt implementerat. det här både på sjukhus och på vårdcentralerna.  Man säger att nu följer vi de här nya kunskapsstyrningens riktlinjer, men hur vet vi att vi gör det? Det är ju en sak att man säger att vi har de här nya riktlinjerna, men hur vet vi att alla vårdcentraler har mäktat med att göra det?

Och lite går ju det tillbaka till det jag sa tidigare om uppföljning mellan män och kvinnor och så vidare. Vanligtvis idag så följer vi oftast bara upp vården i tillgänglighet, har man kommit fram till sin vårdcentral, har man fått den medicinska bedömningen inom tre dagar, för det är de här nationella riktlinjerna på vårdcentralerna. Du kommer fram på telefon om man tror att du behöver ha en medicinsk bedömning, att du ska få det inom tre dagar. Oftast är det ju det som är de viktigaste nyckeltalen som vi tittar på. Vi tittar ju väldigt lite på män och kvinnor, vi tittar väldigt lite på vad det är för diagnoser som man söker för. Och har de, är det någon vårdcentral som kanske är överrepresenterad? Det kanske bor fler i ett område som har högre hjärt- och kärlsjukdomar. Eller det kanske är fler som har diabetes typ 2 eller vad det nu kan tänkas vara. Sen så ska inte vi vara inne i alla detaljer, men min poäng med att om man får data, det är att då kan ju vi hjälpa till och styra pengapåsen lite grann också.

Eller att vi kan se att det behöver skjutas till mer pengar. Så ett långt farväl. får säga till dig att ja, men jag tror att här finns det mycket mer att göra. För kommer det nya riktlinjer i den här kunskapsstyrningen? Vi har ju inte pengar egentligen avsett som följer kunskapsstyrningen, utan det är ju mer att varje vårdcentral får en påse pengar och sen så ska man klara uppdraget. Och blir det nya riktlinjer i kunskapsstyrningen så ska man egentligen klara mer grejer för samma påse pengar.

Och det finns ju, det finns små korn av kunskapsstyrning lite här och där och riktlinjer lite här och där. Vi tittade just på sköldkörtelvården under graviditet under 2025. Då ser vi flera brister i flera regioner. Däremot kan jag säga att Uppsala får lite guldstjärna för att man särskilt påpekar att det är barnmorskan som ska informera den gravida att göra en doshöjning av sin sköldkörtelmedicin, som riktlinjerna säger, men som väldigt många regioner har svårt att ge barnmorskan i uppdrag att göra, för att man är fast i att det ska vara en läkare. Men då är det som du säger, då ska man ringa ytterligare ett samtal och sitta i ytterligare en kö. Och så hamnar man i något slags moment 22. Men för vi möter väldigt många patienter som är osäkra just på den punkten. Man ska liksom höja direkt när man plussar, utan att få nytt recept. Det är en lite ovanlig riktlinje ändå, men ändå väldigt tydligt formulerad. Däremot i Uppsala så tar man bara ett av två blodprov som är tydligt skrivna i riktlinjen att man ska ta.

Och ni är inte ensamma ska jag säga. Det är också väldigt många som både screenar för sent eller som inte tar de proverna som rekommenderas. Men det här är ju väldigt tydliga riktlinjer. Hur tänker du utifrån regionperspektivet när det finns en nationell styrning men där vi ändå inte lyckas gå i takt? Vad behöver vi göra mer för att kunskapsstyrningen ska hänga ihop och att det ska bli som vi har tänkt?

Jag tror ju att mycket är information, utbildning och jag vill ändå lyfta att jag tycker att det är bra att våra barnmorskor i Region Uppsala ställer den här frågan. Vi försöker driva att barnmorskorna ska bli mer som ett nav, eller vad man ska säga, för kvinnors hälsa. För det är ju ändå, man går dit för p-piller, man går dit när man är gravid och vi tycker man ska gå dit när man är i klimakteriet eller börjar komma in i klimakteriet om man har frågor om det. Så barnmorskorna kan kvinnors hälsa, så gå till barnmorskan, brukar jag säga. Sen kanske de behöver ha mer förskrivningsrätt ibland, men det är en separat fråga som vi kanske får ta i ett annat samtal. Men jag tror att mycket handlar om utbildning. Jag tror också att det handlar om att vi behöver se till att… de riktlinjer som finns. En del av dem är ju bör-riktlinjer och en del är ju skall-riktlinjer. Väldigt många riktlinjer är ju bör som kommer från Socialstyrelsen. Det är ju faktiskt få som är skall om man tittar på dem och samtidigt så ska man ju följa de här riktlinjerna. Och här tror jag ibland att det blir konflikt, om jag ska vara helt ärlig. När det är ett bör och inte ett skall.

Jag brukar ibland säga att om det var fler skall, då skulle det vara lättare också. Både för er och för oss, eller vad jag ska säga. Och säga att det här måste göras. Men när det är bör-riktlinjer, då är det ju egentligen, professionen kan ju välja lite grann. Och sen tror väl jag egentligen att alla vill följa alla riktlinjer, men det handlar om både resurser och pengar alla de här andra faktorerna vi har varit inne på. Så att jag tror väl att man behöver vi behöver informera mer men det är det här flödet fram och tillbaka. Sen är det inte oändligt med resurser. Vi har ju inte oändligt med resurser. Just nu så kommer det ju vara, om man tittar på vår befolkning, så ökar andelen som är över 80 fram till 2034 eller något sådant där, vänder och börjar sjunka lite grann igen. Men det kommer ju vara en tuff period här 10-15 år framöver, där det är väldigt många som är i den här äldre åldersgruppen som konsumerar mer vård och som kostar mer. Då kostar det ju mer pengar, det får man ju vara krass. Det är den krassa sanningen.

Men jag tror att ni får gå tillbaka till det här med den rapport som ni kom ut med. Jag tycker att den var bra. Jag tycker att det är väldigt bra att ni lyfter fram just att det är olikheter mellan regionerna. För då blir det ju också mycket lättare för mig som politiker att ställa frågan hemma. Vilket jag har gjort, men jag har inte fått något svar än. Vad är det som vi behöver göra för att vi ska följa de riktlinjerna som finns? Så här tycker jag att ni patientföreningar, eller ni gör ett jättefint jobb när ni tar fram en rapport som så tydligt visar på att det finns riktlinjer, vi följer delar av det, men inte allt. Och det här borde ju alla politiker få runt om i landet och ställa frågorna. Och sen titta på, jaha, kommer det kosta mer pengar? Ja, kan vi prioritera om? Om det är det som är orsaken eller är det mer arbetsformer? Eller vad man ska säga. Det här blodprovet låter ju. Visst, allt kostar ju pengar, men det kan ju inte vara en förmögenhet, tänker jag.

Nej, om man tar det innan och man ändå är där så är det ju. Exakt! Lätt att med samma blod ta det.

Så här låter det ju som att det, eller ibland kan det vara utrustning som behövs. Är det ju också när man tar blodprov och gör screening av olika saker, att man inte har rätt utrustning. Jag har ju ingen aning i det här fallet vad det kan vara som är orsaken. Men jag håller med dig, tar man det ena och då borde man ju kunna kolla båda på en gång.

Ja, framförallt när det finns riktlinjer. Ibland när de saknas så är det ju lite svårare att varje region baserar… ibland sin upplevelse av forskningsläget eller sin egen kunskap och kompetens ska fundera. Men i det här fallet så är det ganska glasklart. Jag tänker särskilt när vi lägger ihop den med fertilitetsutmaningarna vi har. Om vi ska lösa det där med att befolkningen blir äldre och vi fyller på med fler barn så kan man, med den här insatsen, få poäng på flera regeringsuppdrag höll jag på att säga, men lite så. Det handlar ju såklart framförallt mest om den som bär barnet och liksom fosterskador som är den stora konsekvensen såklart, om man inte upptäcker en underfunktion. Men vi har ju också en samhällsutmaning i att vi, som du säger, blir fler och fler äldre och vi behöver verkligen varenda unge för att klara den.

Och sen är det ju en jämlikhetsfråga och jämställdhetsfråga, det är ju båda delarna. Att det ska vara jämlik vård över hela landet. Att alla som blir gravida, att man får den här. Om det finns de här tydliga riktlinjerna så ska alla som är gravida få samma rättighet. Så det är otroligt viktigt. Jag tycker er rapport är fantastiskt bra. För det här gör ju att jag har något att kunna ha med mig och verkligen visa på. Utmaningen när man är politiker är att det finns så otroligt många riktlinjer. Och jag är ju inte. Alla politiker är inte sjukvårdsutbildade. Det brukar ju vara därför att representera människor. Och som jag sa i början, man är den här elefanten som behöver lära sig olika delar. Jag brukar säga att lite är det som ett pussel. Man lär sig hela tiden nya pusselbitar. Och så måste man se till att den där pusselbiten passar ner i pusslet och så kan man gå vidare till nästa pusselbit. Och pusslet blir aldrig färdigt för man lär sig hela tiden nya saker som behöver lösas. Och det här, när ni lyfter fram det så här bra, då gör ju det att jag kan försöka se till att den här delen faktiskt blir verklighet.

Och att ni verkligen kan stoppa den i händerna på alla politiker och säga för att få jämlik vård i hela Sverige så borde det här vara en standard överallt.

Det tar vi med oss. Vi lovar att fortsätta vara konkreta och lösningsfokuserade. Vi ser ju också en otrolig utmaning med tanke på vårdens finansiering i att vi är lite varsamma och försöker ta ansvar för vilken pusselbit vi också skickar i händerna på er för att det också ska gå att lösa ibland. De stora penseldragen som riktlinjer för underfunktion lyfter vi såklart också. Men ibland så är det ju gott att få någonting som ligger nära till hands, som man faktiskt kan lägga i pusslet och vi kan få lite saker gjort i vardagen också. Även om vi båda två säkert jobbar med väldigt långsiktiga processer allra mest, så är det ju skönt att kunna bocka av någonting. Jag tänkte avsluta med, nu är vi ju också i lite valår, så vi ska inte avsluta med något valmanifest på helheten, men vad hoppas du få prata om i valrörelsen? Sjukvården är ju, säger de, väljarnas viktigaste fråga. Vad vill du att samtalet ska handla om de här kommande månaderna?

Jag hoppas att få prata mycket sjukvård, men också jämställdhet. Men om jag börjar med sjukvård så hoppas jag få prata om vad vi behöver göra konkret. Jag tror att den här, att bara prata om att förstatliga vården, det kommer inte att lösa problemen. Men däremot, hur kan vi förbättra styrningen utav vården, brukar jag säga. Och det är lite det vi varit inne på i det här samtalet. Ni uppmärksammar oss. Jag kan då som politiker försöka hjälpa till att styra och se till att vi får de här riktlinjerna på plats. Men sen också tillgängligheten till vården. Köerna har ökat. Hur kan vi hjälpas åt över hela landet? Så jag vill prata sjukvård och tillgänglighet, men också jämställd vård. Kvinnors hälsa, klimakteriet. Klimakteriefrågorna tycker jag är jätteviktiga. Den är inte heller jämlik över hela landet, hur det ser ut där. Ibland får kvinnor antidepressiva läkemedel istället för att få rätt hormonbehandling, och det är ju katastrof tycker jag. Jag tycker inte det är acceptabelt ett år som 2025 att det händer.

Men sen så mycket jämställdhetsfrågor som jag tror är otroligt viktiga att fortsätta att driva. Och jag hoppas få prata om det under valet nästa år. För jag tror att det har hamnat lite i skymundan i vårt land. Men om man tittar på vad som händer runt om i andra länder så tror jag att nu om någonsin är det viktigare att vi faktiskt håller fast vid den jämställdhet som vi har i Sverige. Och att vi får lyfta de frågorna. Och några frågor där som jag tror är viktiga för våra unga tjejer, det är det här med strypvåld som har blivit så otroligt vanligt när man har sex. Finns det säkert strypvåld under sex eller inte? Och jag brukar säga att det gör det egentligen inte, för bara lite syrebrist i hjärnan kan ju leda till att du får en funktionsnedsättning. Men jag tror att det handlar också om kunskap, så jämställdhetsfrågor och sjukvård går så mycket hand i hand känner jag. Och det hoppas jag få prata mycket om.

Du kan i nästa exempelrunda även slänga med sköldskörtelsjukdom i överförskrivning av SSRI-preparat kan jag säga. Lägger man ihop de siffrorna så är det ett av de absolut vanligaste symptomen om man är underbehandlad. Så är det just depressiva symtom. Så överförskrivning av SSRI-preparat ligger nog som en liten strimma genom väldigt många av de här kvinnodominerade sjukdomarna som påverkar helheten. Det gör jag. Men tack så hemskt mycket för att vi fick låna din tid och vi ska såklart följa alla vallöften. Men ser också fram emot att kroka öron och skulle jättegärna vilja se de där med jämställdhet och glasögonen se uppföljningen av vården i Uppsala framöver. Och kan vi bidra ännu mer så gör vi gärna det. Men tack för att vi.

Tack för att jag fick vara med.