#22 Nervsystemreglering med Veronica Löwenbok

För att lyssna på avsnittet kan du söka efter ”Sköldkörtelpodden” i valfri poddapp eller lyssna direkt här!

Transkribering av avsnittet

Hej och välkommen till Sköldkörtelpodden. Idag är det jag, Katarina Fornander, skribent på Sköldkörtelförbundet som sitter i mikrofonen. Och jag har äran att intervjua Veronica Löwenbok. Vi ska prata om nervsystemsreglering och hur det påverkar våra symtom. Hej och välkommen Veronica. Vill du berätta lite om dig själv för lyssnarna?

Ja, som sagt Veronica Löwenbok. Jag arbetar med integrativ psykoterapi där jag utgår från känslo- eller affektterapi och har kärnan i nervsystemets reglering och kroppsbaserade metoder. Inriktad på stress och trauma och jag har precis igår skickat in min masteruppsats. Så de senaste två åren har jag studerat masterprogrammet i emotionspsykologi. Där jag också jobbat som forskningsassistent i en studie där vi använt kroppsbaserad terapi vid komplex PTSD. Alltså posttraumatiskt stressyndrom. Och parallellt med det här så har jag också skrivit en bok. Som heter, jag har skrivit två böcker. Om kroppsbaserade metoder vid stress. Och den senaste boken heter då Nervsystemsreglering – Kroppens nyckel till motståndskraft. Och parallellt med det här, eftersom det här inte är tillräckligt. Så har jag också en onlinekurs i just nervsystemsreglering och ska starta upp ett medlemskap. Så det är lite kort om vad jag gör.

Först en viktig sak bara om det här. Det är att när vi har sköldkörtelsjukdom så är ju nummer ett alltid, alltid att reglera sköldkörtelhormonerna med hjälp av rätt behandling och optimera dem. Det är ju det absolut första. Men sen är det ju så att när vi har haft höga eller låga hormoner under en period så påverkar det kroppen väldigt mycket, inklusive nervsystemet. Och studier visar ju att bara för att vi får behandling för sköldkörteln så är det inte säkert att all påverkan på exempelvis nervsystemet försvinner och det finns ju många orsaker till kvarstående symtom som näringsbrister eller blodsockerobalanser eller mental hälsa och så vidare. Men det här är liksom en pusselbit som om man känner igen sig så kan man kika vidare på den. Och då vill jag fråga dig Veronica, vad är nervsystemsreglering? Det låter så avancerat, men vill du beskriva det?

Nej, men så här. Vi börjar med att vara ett nervsystem. Så vi har ett nervsystem där hjärnan och ryggmärgen är den centrala grenen. Det kallas det centrala nervsystemet. Sen har vi det perifera nervsystemet som är allt som går ut i kroppen. Till muskler, till organ, till körtlar.

Någonting jag finner när vi pratar om nervsystemsreglering eller när jag liksom, när vi läser vad folk kommunicerar på sociala medier det är att nu ska vi göra nervsystemsreglering, nu ska vi kroppa så hjärnan får slappna av, eller nu ska vi göra någonting där inte hjärnan är inblandad och det här är helt omöjligt. Alltså vi kan inte göra någonting där hjärnan inte är inblandad för att hjärnan är inblandad i allt. Och när vi jobbar med nervsystemet så jobbar vi med hjärnan. Men. En mer hjälpsam definition eller särskiljning är att nu jobbar vi med det medvetna i hjärnan. Jag brukar likna hjärnan vid en vattenmelon. Vi har det gröna tjocka skalet och så har vi det röda innanmätet. Och sätter du på ett diadem eller hörlurar på huvudet eller på vattenmelonen. Det som är framför diademet på den här gröna vattenmelonen eller på det gröna skalet. Det är det medvetna. Det är här vi tänker, vi reflekterar, vi är logiska, vi kan resonera. Bakom diademet och innanför allt det här röda, det är autonoma, omedvetna processer.

Så när vi pratar om att vi vill, när vi är i en stressrespons eller om vi pratar om trauma eller de här kvarvarande sakerna som du och jag kommer att komma in på. Hur kommer det sig att när vi har tagit medicin så sköldkörtelnivåerna är på normala eller rätt eller bra hälsosamma nivåer så kan fortfarande nervsystemet vara kvar i en annan respons. Du har ju det med det som är bakom diademet och innanför att göra, inte med det som du tänker dig till. Och det som är i det här perifera, det centrala och det perifera nervsystemet. I det perifera nervsystemet, det som går ut i muskler, organ och körtlar. Där har vi det autonoma nervsystemet. Vi har autonomt automatiskt. Det reagerar utan att tänka. Vi kan inte med viljan styra vårt autonoma nervsystem. Och det är här, den här. Den här magiska vagusnerven bland annat ingår. Det är det autonoma nervsystemet. Gas och broms, sympatiskt och parasympatiskt nervsystem. Det är här vår stressrespons finns och det är här. Vi har en självregleringsmekanism, en självregleringsförmåga.

Alla varelser som har ett nervsystem har en automatisk självregleringsförmåga. Där gasen i bromsen, de här delarna av nervsystemet samverkar. Okej, jag ska ut och leka, jag ska ut och spela fotboll, jag ska ut och hoppa studsmatta, jag ska träffa mina kompisar, vi ska gå på stan, vi ska laga middag. Okej, det kräver mer aktivering, det kräver lite mer gas. Så vi frisätter lite kortisol, vi ökar tonusen i musklerna, vi ökar pulsen så jag orkar göra saker. Jag kan ta in mer information, jag kan interagera, jag kan hänga med i alla samtal. Ni vet när man har tjejmiddag, det är 15 samtal, vi hoppar, vi byter. Det är ju mer gas. Men sen så kanske jag sitter där på kvällen och vi har ätit middag och sitter och myser, kanske lyssnar på musik eller vi har hoppat studsmatta, vi går in och vi duschar och vi kanske tar på oss julpyjamasen. Då är vi lite mer i broms. Och nervsystemet kan då autonomt, automatiskt, omedvetet ställa om. Nu har vi lite mer aktivitet och nu har vi lite mindre aktivitet.

Vid exempelvis stress eller trauma eller vid exempelvis sköldkörtel. Att vi har haft problem med sköldkörtelhormoner. Så påverkas den här självregleringsvågen. Balansen rubbas eller de får olika signaler som gör att så här, jag vet inte, är det gas eller boms, vad ska vi göra nu? Och det är då vi får det som kallas en autonom dysreglering. Och det är där vi går in med medvetna, intentionella aktiviteter eller övningar eller handlingar för att försöka stötta nervsystemet att hitta tillbaka. Ja, just det, det var så här vi skulle göra. Så nervsystemsreglering är någonting vi föds med, som i sak är helt okomplicerat. Men när livet händer så kan vi liksom ja, men tappa lite den förmågan och så kan vi stötta kroppen tillbaks till det. Jättelångt svar, men jag hoppas att jag fångade in det.

Jättebra. Men du berättade ju lite varför det är så viktigt. Men hur kan man kanske märka i sitt liv att det är väldigt viktigt? Och vad händer om det inte lirar som det ska? Hur märker man det?

Ja. Det enklaste, snabbaste svaret är hur är din förmåga att ställa om? Så ifall du . Ifall du är på jobbet, kanske har en massa deadlines, gör massa saker, då är det fullt rimligt att vi är mer i en uppreglering, mer i en gas som vi kan kalla det. Men sen när du då tar lunchrast på jobbet eller du kanske går ut och tar en liten promenad eller andas in eller sätter dig ner på toaletten eller någonting. Då ska den här självregleringsförmågan komma. Då ska alltså autonoma nervceller själv sänka den inre upplevelsen av att okej jag är inte lika stressad, jag behöver inte vara i lika påslag. Och då ska också stressresponsen följa med. Men ifall du fortfarande är i ta-ta-ta-ta-ta. Fortfarande är det ett högt tempo, fortfarande ett påslag. Även när du gör, inom citationstecken, lugna aktiviteter. Då är det en indikation på att den här självregleringsförmågan kanske inte riktigt är så motståndskraftig, så resilient som den ska vara. Och jag vill i samma andetag säga att vi ska inte heller bli hypervaksamma på.

Okej, min puls går ner på 20 sekunder. Vi ska inte börja mäta eller bli för vaksamma. För det i sig är ju en stress att behöva kontrollera vårt mående eller våra signaler. Men ifall det är så att jag känner att varför vaknar jag? Jag sover, sover, vaknar upp och är trött. Jag är hela tiden trött. Eller jag. Det känns som att det hela tiden kliar i kroppen. Jag kan liksom inte andas. Det känns som att det hela tiden är att livet händer. Jag hinner liksom inte med. Jag hinner inte vända. Jag hinner inte hantera. Allting bara händer mig. När ska jag ta det lugnt? Okej. Det här är upplevelser som indikerar att någonting i ditt tempo kanske behöver du titta närmare på. Okej, då kan vi ta nästa fråga. Hur är den här omställningen, den här självregleringsförmågan? Jag kommer inte riktigt ner i varv. Men fast jag gör lugna aktiviteter så sitter jag och tänker på allt som jag måste göra. Eller börjar hitta på en massa nya projekt för att jag tar på mig nya saker på jobbet, eller jag blir tränare till ännu fler lag, eller jag tar på mig nya projekt, eller jag börjar plantera blommor, eller jag liksom istället för att så här, ah, det är ganska nice att bara ligga här och lösa korsord, eller typ titta upp i taket, eller lyssna på musik.

Så tycker du att det är jobbigt att vara lugn? Att det är jobbigt att göra ingenting för att det känns outhärdligt eller kliar i kroppen. Är det en indikation? En indikation, inte facit, inte någonting som vi behöver slå på stora larmtrumman. En indikation på att det kanske har varit ett högt tempo väldigt väldigt länge. Och ditt nervsystem behöver hjälp att hitta tillbaks till att nedreglera. Och tvärtom då, känner du att du alltid är trött oavsett hur mycket du vilar. Att det är svårt att komma igång, svårt att ta för dig saker, svårt att komma upp, uppreglera lite. Då kanske det är en indikation på att det har varit lite, för oftast kommer det efter en period av att vi har varit i gas, gas, gas, gas. Det är mycket, mycket på jobbet, mycket hemma, mycket i alla delar av livet. Och sen till slut så tar ju tanken slut. Vi har ju inte energi eller bränsle för att underhålla det här. Och så kraschar vi ner och då är det den här jättetröttheten. Det kan också vara exempelvis depression, att det har varit en hög belastning som har hänt en stor händelse och så kommer min depression.

Då kan det också vara en indikation på att den här självregleringsförmågan kanske är lite dysreglerad. Samtidigt, och jag vill igen nyansera det här med att vi som organism är en oerhört resilient, motståndskraftig organism. Att tanken, syftet, hur vi är strukturerade är att hitta tillbaka till balans, hitta tillbaka till välmående. För det vi framförallt, nummer 1 till 10 på prioriteringslistan är att överleva. Och sen överleva så energieffektivt som möjligt. Det innebär inte alltid att vi är lyckliga eller mår bra. De två sakerna är inte alltid likställda. Men vi som organism vill överleva. Att må bra, att ha psykiskt och fysiskt välmående eller hälsa stöttar ju ändamålet. Men ett exempel jag brukar ge är att om vi är med om traumatiska händelser. Alla personer som är med om traumatiska händelser får ju inte trauma, får inte posttraumatisk stressyndrom. Men av de personer som får det, PTSD, så har ungefär 50 procent självläkning inom ett år. Det innebär att har vi varit med om en väldigt stor överväldigande händelse så vi kastas långt utanför att vi får en väldigt starkt autonom dysreglering i vårt nervsystem.

Så har vår fantastiska organism fortfarande förmåga att hitta tillbaka till, ah det här balansar. Och ibland så behövs det som exempelvis med sköldkörtel för det är lite annat med inom citationstecken bara nervsystemet. Jag gör citationstecken eftersom inget system är i ett vakuum eller verkar skilt från något annat system. Men som vi exempelvis sköldkörtel, där jag läste i din bok att utav alla som får graves inom typ 8 år så är de flesta tillbaka på normala nivåer ifall jag minns rätt.

Ja, det är det som man anser vara normala värden. Sen är det ju en annan sak vad som är optimala värden för varje person.

Och sen så också som du skriver är det att bara för att värdena är normala, det är mycket luftcitatstecken för er att lyssna här nu. Innebär inte att allt mående är bra, men även när vi har de här konkreta fysiska dysregleringarna som exempelvis i sköldkörtel. Så har ju vår fantastiska organism förmåga att reglera och komma tillbaka. Det kanske tar lite längre tid. Men jag säger inte det här, allt jag har sagt nu, så är inte jag för att du ska bara ”Åh shit, mitt nervsystem, nu måste jag gå runt och behandla det med silkesvantar som en liten glasfigur”. Nej, nej, nej, vi är jättemotståndskraftiga. Och det är därför jag tycker det är så coolt med nervsystemet. vi har tillgång till så mycket förmåga att påverka hur vi mår.

Det är häftigt också att nervsystemet är kroppens gas och broms, medan sköldkörtelnemonerna är cellernas gas och broms. Det finns en brygga mellan de här två. Men du nämnde trauma som ett sätt att ha ökad risk för att få ett dysreglerat autonomt nervsystem. Har du några fler sådana som gör att man kanske har lättare för att hamna i det här?

Ja, dels så har vi ju olika. Vi har ju olika genetiska och biolologiska förutsättningar. En del är långa, andra är korta, en del är blonda, andra är brunögda. Det var inte samma kategori, men vi har ju liksom olika saker som vi har förutsättningar för. Jag tänker att det finns någonting som heter COMT-158. Och det har med, det är en, nu ska vi, hur våra katekolominer, alltså stressproteiner och hormon hur det bryts ner. Så ni hör att det här inte mitt exaktaste nördområde. Men då är det så att en del har den här varianten av COMT-158. Att de har VAL-VAL, alltså att de har en högre ämnesomsättning, att det bryts ner snabbare. Medan andra har MET-MET, alltså en långsammare nedbrytning. Vilket gör att de som då ifall jag förstår det här rätt, de som har en COMT-158 MET-MET, tar alltså längre tid på sig att bryta ner stresshormon. Alltså är mer stresskänsliga. Och det här är liksom på en grundläggande fysiologisk fungerande nivå. Så det här föds vi med. Det kommer ju också uttryck beroende på vilka miljöförutsättningar och livsförutsättningar som finns. Så är jag.

Växer jag upp och lever i en kontext i en miljö där jag hela tiden ligger och bara kör, öser, kör, öser, kör, öser. Då har jag en högre belastning vilket då aktiverar vissa förutsättningar eller sårbarhet eller känsligheter för att vara mer stresskänslig. Men om jag har ett mer balanserat liv där det finns återhämtning, där jag tycker att jag är värd att vila, jag behöver inte förtjäna att vila, där jag omger mig eller omges av människor som stöttar mig där jag känner mig trygg, då kommer det här inte att tryggas. Då kommer den sårbarheten inte att liksom manifesteras. Så det är ju en. Jag tänker också i fall vi har olika NPF-variationer. Andra sjukdomar gör oss ju mer stresskänsliga eller utsatta eller mottagliga för att det ska leda till autonom diskriminering. Många, många autonoma sjukdomar där är ju autonom diskriminering en del utav både vad som i en del fall väcker eller skapar autoimmun-sjukdomen. Men också vad som vidmakthåller den och förvärrar symptomen.

Precis, vi ska gå lite närmare in på sambandet mellan sköldkörteln och nervsystemet. Jag tänkte först berätta en patienthistoria så att vi kan få en liten bild av hur det kan se ut. Det var en kvinna i 34-årsåldern som efter att hon blivit friskförklarad från Graves så hade hon fortfarande väldigt mycket kvarstående symtom. Hennes liv låg liksom mer eller mindre i spillror och hon kunde inte jobba som hon ville. Hon kunde inte fungera i sin familj som hon ville. Så hon går till läkaren eftersom hon var väldigt besviken. Hon hade ju blivit friskförklarad från Graves och hade sina egna hormoner tillbaka. Så självklart så trodde hon ju att nu ska jag må perfekt igen. Men så var det inte. Hos läkaren så får hon lite så här, ja men prover på lite näringsprover, lite blodsockerprover och den typen av vanliga orsaker till trötthet, inklusive sköldkörtelhormonerna då. Och det som händer är att hon får ett brev hem, även fast det såg så illa ut med hennes funktion och hennes liv, där det står att alla proverna är normala. Och den här patienten var naturligtvis jag och det är jag som har levt genom den här berättelsen.

Och lösningen för mig var ju nervsystemet och det kom jag på av en slump. Jag tänkte att jag skulle berätta lite sen också hur jag löste det rent praktiskt. Men i en sån här situation då, jag kände också hela tiden att det var, det var som antingen som att gasen som du säger låg på eller bromsen, det fanns liksom inget mellanläge. En otrolig trötthet. Vad är det som händer rent fysiologiskt i ett sådant läge?

Ja, alltså. Om vi tänker oss en femuddig stjärna där vi drar strecken från upp till ner i hörnet till upp i hörnet. Vi drar strecken. Och så gör vi som en cirkel som skär igenom alla de här fem punkterna. Med de här strecken och den här cirkeln så är alla punkterna på något sätt i kontakt med alla andra punkter. En annan liknelse jag får upp är som ett spindelnät och så här är ju systemen i vår kropp. Alla system påverkar och påverkas av varandra. Hormonsystemet, nervsystemet, vi har stressystemet, vi har respiration, alltså andning, det är cirkulation, alltså blod. Alla de här påverkar varandra. Om det är så att vi har de här fem punkterna där sköldkörteln. Det är en visualisering, det är en symbolik för att vi ska ha något konkret att titta på. Så vi tar den översta punkten där det sköldkörteln och sen har vi den ena punkten som är nervsystemet. Vi har andra genetiska förutsättningar i en punkt. Vi har miljö. Miljön är en punkt och sen så har vi stressorer, alltså livet, händelser som är en punkt.

Så är det så att alla de här är i balans så skickar de signaler till varandra. Allting är bra, nu behöver lite mer av det här, lite mindre av det här. Men vad som händer när då vid Graves eller annan orsak som skapar rubbning i sköldkörtel, hormoner. Så är det ju det genetiska har en påverkan, vi pratar om ärftlighet. Stressorer, vad har hänt både i livet innan, som direkt eller ganska nära innan, men också vad har hänt för uppfostran i uppväxten? Vilka familjemönster? Och hur ser livet ut just nu? Alla de här fyra punkterna skickar information eller signaler till den översta punkten som sköldkörteln och till slut blir det dysreglering, att den här sjukdomen eller så bryter ut. Då börjar den i sin tur skicka dysreglerade signaler till de andra fyra punkterna. Så det blir inmatningssystem, negativa loopar som bara fortsätter. Om vi då tillsätter medicin till den översta punkten som är sköldkörteln. Så den helt plötsligt blir, igen, luftcitat-tecken, reglerad eller inom normala värden. Så plötsligt börjar den skicka nya signaler.

De fyra andra punkterna kommer fortfarande att så här. Vara kvar i loopen av reglering. Så även om medicinen har reglerat den översta punkten som är sköldkörteln så har vi fortfarande miljön. Vad var det som hände? Vad var vi i för situation? För livssituation? För relationer? För arbetssituation? När det här utvecklades. Vad har vi för stresshanteringsstrategier? Eller vad har vi för stresskänslighet? Vårt genetiska underlag är fortfarande samma. Och nervsystemet, jag pratade om hjärnan. Så dels har vi det autonoma grenen i nervsystemet har sina mönster som den fortfarande kör på. Men det har också skett förändringar i hjärnan. Okej, nu har vi ett minne av eller flera minnen av hur vi har reagerat. Vi har en förståelse för en arbetsmodell över hur vi ska reagera eller vilken typ av sensationer och känslor eller smärtsignaler eller tankar som vi ska skicka ut när olika saker händer. Så bara för att en punkt i den här dysreglerade stjärnan helt plötsligt har blivit reglerad så är de andra punkterna kvar i sina hjulspår. Och därför så tar det tid att ändra.

Väldigt intressant och det stämmer ju väl överens med hur det kan kännas. Och även om jag hade Graves så vet vi ju att, och det är ju då hypertyreosen, överfunktionen i sköldkörteln, så vet vi även att för låga värden kan också påverka nervsystemet negativt. Vid för mycket sköldkörtelhormoner så blir ju gasen alldeles för stark. För som vi nämnde så är ju sköldkörtelhormonernas cellernas gas och det gör faktiskt nervsystemet mer känsligt för adrenalin. Så det är det som händer och därför så får man då starkare den här gasen på bekostnad av bromsen helt enkelt. Och man har sett i en stor sammanställning av flera studier som mäter funktionen i nervsystemet att för många så normaliseras det här när man får behandling men inte för alla. Så det här kan vara en viktig pusselbit att kika på om man tycker att det här stämmer in på en själv. Och sen vid hypotyreos då så är det mera så att både gasen och bromsen dämpas. Och det gör det också svårare att liksom komma igång när man behöver det eller slappna av när man behöver det.

För då finns ju varken eller där. Vad säger du? Vad blir konsekvenserna av att man liksom varken har gas eller broms?

Precis det du är inne på att. En frustration upplever jag ofta hos mina patienter. Jag kan inte lita på min kropp, kan inte lita på mig själv, kan inte lita på min energinivå. Också en sorg över att jag vill tillbaka som jag var förut. Jag vill tillbaka som jag var när jag orkade, när jag kunde. Jag vill ha tillbaka livet. Och det vidmakthåller ju också dysregleringen när vi kastas mellan gas, kastas mellan broms. Att vi inte riktigt vet. Det blir så svårt att identifiera vad hjälper mig att hitta tillbaka till balans. Och där upplever jag att, och jag tycker det är jätteviktigt det du sa i början. Alltså vi kan prata om absolut nervsystemet och nervsystemets roll och hur kan vi nervsystemets reglera för att stärka vissa funktioner, men ibland så behövs det också medicin. Och att det inte så här, okej, men jag ska ignorera min trötthet eller jag ska ignorera min hypertyreos. Det är inte det, utan så här, okej, medicin kan hjälpa med en del och att jobba med att titta på nervsystemets reglering är en annan del och de här två kan komplettera varandra, i den här stjärnan.

Och sen så behöver vi också titta på mina stresshanteringsstrategier och hur ser min stressbelastning ut? Men vad jag upplever är den stora utmaningen för många, det är att de absolut flesta som jag arbetar med, som har autonom dysreglering eller har någon typ av autoimmun sjukdom. Jag arbetar också med många med ME och sådär. Det är ju att det har varit drivna, kunniga, starka, fantastiska, de är ju fortfarande fantastiska, men kompetenta kvinnor som har varit så otroligt vana att ta hand om sig själva, att sköta allting, att anpassa sig efter alla andra, att fixa, att lösa. Och helt plötsligt så orkar inte systemet för att det är dränerande att hela tiden ligga på den typen av belastningsnivå. Och sen så händer då kanske en autoimmun sjukdom eller en utmattning eller någon form av konsekvens av det här ständiga belastandet. Och sen när man då vill må bra så ska man vara lika stark och driven och engagerad och duktig och bäst och liksom optimerad när man börjar hitta tillbaka till det bra och det är svårt att…

Jag brukar säga att vi kan inte stressa oss till återhämtning, vi kan inte tvinga oss till mjukhet. Vi kan inte vålda oss till trygghet. Det behöver ske långsammare. Mer inlyssnande, inkännande. Vi prövar lite här, liten dos. Vi ser hur du känner, hur mår jag? Vi prövar lite det här igen. Lyssnar in. Det är svårt när man har liksom levt i ett väldigt högt tempo. Det är också svårt när man har en rädsla, en stress om man någonsin kommer må bra igen. Man kanske har fått höra av läkaren att du kommer vara sjuk resten av livet. Det finns inget botemedel på det här. Det här är ditt nya, bara var nöjd. Det här är ditt nya vardagsläge. Jaha, okej, vad ska jag göra med den informationen? Jag tror att det är mycket sånt som bidrar till hur jag ska ta mig tillbaka.

Det är ju också så att många kvinnor skuldbeläggs för att de har blivit sjuka eller mår dåligt. Och att det kan ju kännas som ännu en sak som hamnar på att göra-listan. Okej, nu måste jag också fixa mig själv. Att man blir duktiga flickan i det här att må bra igen.

Jättebra, tack för att du säger det. Jag vill vara väldigt, väldigt tydlig. Det jag sa just om alla de här. Starka, fantastiska, drivna och kompetenta kvinnorna. Det var inte det du sa, jag vill bara vara väldigt tydlig med att jag inte menar att man får skylla sig själv att man mår dåligt. Utan jag ser mönster som ligger under. Vad har föregått det här måendet? Ingen har gjort något fel. Du har ingen skuld. Det är inte något du hittar på, det är inte något du överdriver, det är inte ditt fel att du mår dåligt. Och precis som du är inne på Katarina, jag tänker samhällsstrukturer, vad är det som gör att vi. Vi har mer effektiva processer och robotar och AI och allting. Och trots det här, hur ska vi jobba heltid? Och vi ska helt bedöva, köra över våra inre signaler om att så här, helt jävla slut, jag vill vila. Nej, men det går inte, vi ska jobba så här många timmar i veckan och det går inte. Och vi ska, det är helt orimligt vilka krav som ställs på oss och som vi själva då har blivit lärda.

Himlen är blå, jag måste jobba 40 timmar i veckan. Men varför? Nej, det är inte. Och sen. Men också på det, jag tänker kulturella roller över hur vi ska bete oss, vilka känslor vi får ha och inte få ha. Så jättebra att du säger det. Det är inte individens ansvar att nu själv också med allt annat axla sig. Nu ska jag lösa mitt eget mående. Nej, det finns vård, det finns ett samhälle som ska stötta dig, som ska hjälpa dig. Ifall du har en arbetsgivare så har en arbetsgivare sitt ansvar att stötta dig, tillbaka och må bra. Det jag vill och det jag tänker att du också vill med din bok och det ni delar om det här, det är att det finns också saker som du kan utforska med nyfikenhet om du vill se hur landar det här i mig?

Så inte som ett du ska göra det här, det är ditt ansvar, du måste. Utan mer som att okej, vilka av de här verktygen resonerar med mig, hjälper mig att må bättre.

Jag är lite nyfiken på, du nämner det kort i boken, det här med lite skillnad på hur man kan märka vad som är hormonell obalans i hur man mår och lite vad som kommer från nervsystemet.

Ja, och det tänker jag att exempelvis när man är typ 40 och äldre så kan ju klimakteriet eller förklimakteriet kan ju vara en faktor. Om man märker större påverkan på sitt mående så kan ju hormoner vara. Det är rätt så att du som person, även om du är läkare, så har du ju liksom inte hemma på din kammare så här. ”Nu ska jag ta massa test.” Utan jag tänker hur stor förändring har det varit? Ditt mående kan ju vara en indikation på att jag behöver gå och söka vård för att ta tester och se ifall det finns någonting som jag kan stötta med medicinsk behandling eller liknande. För det egna måendet så tänker jag att det är inte det mest, det är inte det som gör störst skillnad. Eller mest avgörande att ha en knivskarp eller skalpelluppdelning. Det här är hormon och det här är nervsystem. För som vi pratade om, den här stjärnan, de här systemen samverkar hela tiden. Exempelvis patienter som är i klimakteriet. Och vi kan ju sitta och jobba med kroppsbaserade metoder. Vi kan sitta och jobba med psykoterapi och hitta mönster från barndomen och arbeta med det.

Men ifall du har hormonstorm på insidan som gör att du inte sover, som påverkar alla de olika sakerna. Då kommer det som vi gör inte ha lika stor effekt som ifall du hade ett reglerat hormonsystem. Och samma sak om vi har hypo eller hyper i sköldkörteln. Så kan vi jobba med nervsystemsreglering och vi kan titta på mönster. Vad är det som gör att du är den här kompetenta kvinnan som aldrig får ta paus? Det kan vi göra men det kommer ha bättre effekt om vi har fördelaktiga nivåer i sköldkörteln som fungerar. Så. Du kan själv inte riktigt avgöra det, utan det behövs ju vård och tester. Men oavsett så har de ju i den här stjärnan liksom påverkat varandra. Så jag tänker att vi arbetar med insatser från alla håll eller alla hörn i stjärnan för att ta det här helhetsgreppet. Okej, vad är det som gör att jag just nu har en livssituation där jag inte mår bra, där jag hela tiden är igång och inte kan ta en paus eller det är konstant trött men inte kan ta mig för saker.

Precis. Och nu är vi nog lite sugna på att prata om de där insatserna tror jag. Det ska bli spännande. Jag tänkte bara dela slutet på min personliga historia. Hur jag förstod att det var nervsystemet som det handlade om. Det var så att jag var i en jobbperiod som var totalt ohållbar eftersom jag hade ingen energi till att slutföra uppdrag ordentligt. Och då var jag ute på promenad och så hörde jag om att meditation kan förändra hjärnan. Det kan ju bygga om delar av vår hjärna som då är med i den här stressresponsen. Då tänkte jag, wow, vad häftigt! Men det kanske jag skulle prova under den här perioden, duktiga flickan igen. Då skulle jag också dessutom i den här perioden meditera 40 minuter om dagen som de sa att de hade gjort. Och det gjorde jag uppdelat. Jag gjorde inte det i streck då, men jag bestämde mig för att jag ska göra det fast uppdelat. Och det som hände var att ganska snart så hittade jag en stoppknapp för min stress. Det var det första som hände, att meditationen kunde hjälpa mig att sätta stopp på den här gasen. Okej, det hade jag inte haft förut.

Så bara det var ju totalt fantastiskt att ha det verktyget. Och sen successivt så kom det fler fördelar. Jag hade absolut inte förväntat mig att det här skulle påverka min livssituation, men det blev ju en jättestor förändring för mig. Successivt så kom det fler och fler effekter som jag kunde koppla till att jag hade mer och mer energi. Och en sån där effekt var. Man kanske inte tänker på att helt plötsligt kunde jag bada i sjön med mina barn. Jag hade inte tålt de kalla temperaturerna. Eftersom nervsystemet påverkar hur vi tål temperaturförändringar. Och ja, och sen efteråt så tänkte jag vad var det som hände där? Hur kunde det där läka mig? För mig var det så tydligt att det var det som hjälpte mig tillbaka på banan. Och då hittade jag fram till studier, jättefina studier, bland annat. De har inte studerat meditation och graves. Det vill jag vara tydlig med. Men det finns ju många studier på hjärnan och sköldkörtelhormonerna och nervsystemet som säger att jo, det påverkas väldigt mycket. Men vad säger du, är det här en typisk lösning och vilka fler lösningar kan det finnas för den som upplever dysreglering?

Och nu vill jag vara väldigt, väldigt tydlig och vara tydlig hela tiden, men jag vill börja med att. Det finns ingen en lösning för alla. Och det är det som är. Jag tror att så länge kommunicerades det som att nu ska vi titta på russinet och vi ska meditera och vi ska göra det som att det var lösningen för alla. Meditation har fantastiska effekter. Vi har sett att det finns så mycket forskning på mindfulness och meditation. Så det är jättebra. Jag vill verkligen inte att vi kastar ut det. Det är en fantastisk sak vi kan göra. Men det är inte den enda saken vi kan göra. Och för en del som, jag var inne i en väldigt hektisk högtempo-period. Verkligen autonom dysreglering och hade varit det jättelänge. Att bara tanken på att tänka på att sätta mig ner. Gjorde att jag startade upp sju nya projekt. Det var så vidrigt att vara stilla. Det gick inte. Ni hör ju nu att jag har ett väldigt högt tempo nu. Och det här är jag i balans. Tänker mig gånger hundra. Det var totalt. Det var så inte hälsosamt.

Så för mig att meditera, det gick inte. Men det jag kunde göra. jag kunde gå ut och springa, eller jag kunde gå till gymmet, jag kunde göra väldigt stark yoga, för de här väldigt fysiska aktiverande sakerna, att de gjorde så att efter det kunde jag hitta lugn i relation till mig själv där jag var då. Mitt nervsystem kände trygghet och fick vara, när vi tar i kroppen, vi är fysiska, vi anstränger oss, vi tröttar ut musklerna, när vi sen tar en paus, då är det den här autonoma regleringen, att då vill nervsystemet nedreglera. Så. Beroende på, jag brukar säga såhär, vad är det som har lägst tröskel? Vad är lättast för dig att känna? Kanske inte avslappning men någon slags mjukhet i dig själv. Så är det att meditera och jag vill nyansera mig själv samtidigt som jag säger det här. Det är inte alltid heller det lättaste eller roligaste. Jag tänker att för dig så kanske det var första gången du tänkte att varför gör jag det här? Eller så var det att jag äntligen får komma hem. Det är svårt för dig.

Det är inte så att lägst tröskel är samma sak som att alla kommer hitta något som är jättelätt. Har vi dysreglering så kommer det vara snårigt och det kommer att kännas konstigt och krystat och ovant. Det är helt fine. Men vad känns minst ovant? Var känns minst ansträngning? Var känns minst krystat? Börja där det känns enklast för det är det störst sannolikhet att du fortsätter med. Och det är där förändringen kommer. Så ifall det är att meditera, ifall det är att gå ut i skogen, ifall det är att bada, ifall det är att springa, ifall det är att spela bowl, ifall det är att måla. Vi har liksom en tanke om. Och det här är ju liksom från vad vi lär oss om nervsystemsreglering på sociala medier. Att det enda sättet att nervsystemsreglera är via kroppsövningar. Och det är så här ja, det kan reglera nervsystemet, men om du sitter i bilen och någon kör förbi dig jättesnabbt och du tänker ”Vilken jävla idiot #¤!&!” Det kommer att reglera ditt nervsystem. Det kommer att uppreglera ditt nervsystem.

Stressen kommer gå igång och vi kommer få massa känslor och tankar. Men ifall samma person kör förbi och du tänker ”vilken jävla idiot” och sen kommer på dig själv eller ändrar ett så här. Tänk ifall de är på väg till BB och ska föda sitt första barn. Gud vad härligt och fint för dem. Hoppas allting går bra. Då kan du ju med tanken fånga dig och reglera ditt nervsystem. Samtidigt som jag säger det här. Vid hög stress, vid långvarig stress eller vid trauma. Då har inte tanken den kraften, den förmågan. Det här, vi är tillbaka till vattenmelonen. Det här diademet och framför diademet. Den delen av vattenmelonen. Vid hög stress, vid kronisk stress, vid trauma. Vid autonom dysreglering. Så har den delen av hjärnan, det är mindre aktivitet i den delen av hjärnan. Det är mindre kommunikation mellan den delen och andra delar, de autonoma delarna bakom diademet. Och det är också mindre kraft, mindre förmåga för den här delen framför diademet att reglera delarna bakom diademet. Så det är därför vi vid långvarig stress, vid autonom dysreglering, vid trauma, det är därför vi använder kroppen som ingång. För att nedreglera stressen.

För att de vägarna har mer effekt på att reglera det här systemet. Och sen vill jag skilja på kortsiktig reglering. Alltså om den här personen kör förbi mig och jag tänker så här. Istället för att tänka vilken idiot som tänker att de kanske är på väg till BB. Hoppas det går bra. Nu reglerar jag i stunden. Eller om jag känner mig, jag ska hålla en presentation eller jag ska vara med i den här podden. Och känner mig lite nervös. Lägger händerna på hjärtat. Okej, jag kan det här, jag kan mitt ämne. Katarina vill mig väl. De är intresserade av vad jag har att säga. Då använder jag ju det. Jag tar på mig själv, jag andas, jag använder tankar för att reglera kortsiktigt. Så vi kan ha kortsiktig nervsystemreglering. Men vill vi skapa den här långsiktiga förändringen som att du fortsätter meditera. Du började titta på vilka andra delar som finns i livet. Vi kanske säger till vår chef att vi måste strukturera om vår arbetssituation. Vi kanske byter jobb eller vi kanske kommer hem och har familjeråd.

Nej, det här funkar inte. Någon annan får ta tvätten. Ni får hjälpa till. Vi gör saker i vårt liv eller hur vi förhåller oss till stress. Det är ju det som skapar den långsiktiga stabila motståndskraften och det långsiktigt reglerade nervsystemet. Så där behöver vi också titta på vilka insatser, interventioner, handlingar hjälper oss nu. Och vad hjälper oss på lång sikt? Så någonting som kan hjälpa nu är att meditera. Att jobba med andningsfokus är också någonting, att vi andas in. Jag känner hur andetaget genom näsan, svalget, halsen ner i bröstet. Men för en del personer exempelvis vid ångest eller panikångest eller kanske med typ postcovid när man fortfarande har problem med andningen så kan andetaget istället vara triggande. Alltså jag får inte tillräckligt med syre eller det börjar kännas som att jag får samma fysiologiska respons som när jag har panikångest. Så det är därför det är svårt att säga så här, gör den här övningen så kommer du få ett reglerat nervsystem. För det funkar inte så.

Vad känns bra? Vad är du trygg med? Har du orienterat sedan du var liten? Då kommer det säkert vara ganska bekant för dig. Och lätt kanske, att gå ut och springa i skog och mark. Medan om du aldrig har tränat så kanske inte det är den saken som hjälper dig mest just nu. Då kanske ta en promenad eller gå ut och plocka svamp. Eller spela schack med grannen. Allt det här reglerar nervsystemet. Det är inte så svårt, det är inte så krångligt, det är inte en sanning av, det är bara de här fem övningarna som kommer hjälpa dig, utan det är såhär, vad hjälper dig att hitta, okej, här är jag, nu.

Du pratar mycket om trygghet och våra emotioner i boken och det tycker jag är väldigt spännande och hur det kan vara en väg till ett mer reglerat nervsystem.

De här delarna bakom diademet och innanför diademet. Vad vår hjärna konstant gör, för nummer ett syfte är att överleva. Nummer två, att vara så energieffektiv som möjligt. För att öka sannolikheten för att överleva. Så vad vår hjärna gör hela tiden är att göra prediktioner. Alltså förutspåelser, chansningar om framtiden. För att göra de här chansningarna eller prediktionerna. Så samlar ni in sensorisk information. Vad ser vi? Vad hör vi? Vad smakar vi? Vad luktar vi? Vad känner vi? Men också, med den här sensoriska informationen. Alltså vad känner jag också på insidan så samlar den och går tillbaka till alla minnen. Implicita och explicita minnen. Vad har hänt? När är det? När bilar kommer här mot mig och jag går på trottoaren och de kör på vägen. Hur har det gått alla andra gånger jag har gått på trottoaren och de har kört på vägen? Det har gått bra. Så min hotnivå är ganska låg. Jag behöver liksom inte oroa mig. När hjärnan gör prediktionen, så liksom 10 gånger av 10, 100 gånger av 100, 1 000 gånger av 1 000, så har det gått bra. Ingenting har hänt.

Men om jag går på vägen och det kommer en bil i jättehög fart och den slirar fram och tillbaka. Oj, vänta nu. Jag hör att däcken skriker. Jag ser att bilen går väldigt snabbt. Och den är uppe på trottoaren. Vänta nu, det här är en helt ny. Det här är helt nya delar av situationen som inte jag känner till sedan tidigare. Då höjs hotnivån, den inre skattade, uppfattade. Hotnivån höjs, vilket gör att jag blir hypervaksam. Stressresponsen går igång. Jag samlar in ännu mer information för att veta hur kan jag göra det här? Hur kan jag bemöta den här situationen? Hur kan jag ta mig ur den situationen så att jag överlever? På ett energieffektivt sätt som möjligt. Och det är inte bara bilar som kommer emot oss. Det är när vi umgås med våra vänner. När vi umgås med ovänner. När vi står i kön på Ica. När vi är på jobbet. Hela tiden så gör hjärnan prediktioner. Vad händer i den här situationen? Vad behöver jag göra i den här situationen? Vad händer? Vad behöver jag göra? Vad händer? Vad behöver jag göra?

Och har vi då. I den här femstjärnan, att det är massa dysreglering här. Eller har vi en autonom dysreglering, har varit med om långvarig kronisk stress eller trauma. Då är den här prediktionsprocessen påverkad. Dels så är det som att vi har glasögon, rätt smutsiga glasögon på oss med ett filter som allting syns, sorteras, färgas, uppmärksammas genom det smutsiga filtret. Åt det negativa. Vi har negativ partiskhet att tolka allting. Det där är en av de hårdaste. Det är mycket bättre att tusen gånger felkoda något ofarligt som ett hot. För då överlever vi. Än att en gång felkoda ett hot som ofarligt och dö. Så vi har den negativa partiskheten. Så genom att arbeta med trygghet, antingen genom kroppen eller i relation eller på andra sätt signalera till både framför och bakom och innanför diademet att vi är trygga. Så nedreglerar den här inre skattade hotnivån, vilket gör att stressnivån nedreglerar. Vilket gör att vi har bättre förutsättningar för att stötta nervsystemet tillbaka till sin motståndskraft, resiliens, sin förmåga att ställa om.

Och våra känslor eller emotioner. Nu ska vi inte gå in i. Alla är inte riktigt överens om vad som är vad. Men vi pratar om det som känslor för att det är lättast. Hur vi förhåller oss till våra känslor är ju en av de sakerna som ligger och matar eller så här ska jag säga, som färgar de här glasögonen genom vilken prediktion sker. Så ifall jag växte upp i ett hushåll, det här är så intressant för jag har så många som säger, nej men vi, jag hade en jättebra uppväxt, mamma och pappa, det var superbra hemma. Okej, pratade ni mycket om känslor? Nej, nej, det var inte så. Okej, skulle du vilja att ditt barn växte upp där du växte upp? Nej, nej. Okej, men du hade det jättebra, eller vad? Att vi har liksom någon tanke om att så länge jag inte blev slagen och utkastad så hade jag det bra. Ja, jag är säker på, utav alla de jag arbetat med, så har jag nog inte hört om föräldrar som varit onda eller medvetet illvilliga. Utan det är bara så här att de hade jättebra kompetens att ge dig tak över huvudet och mat och köra dig till din fotbollsträning.

Men de hade ingen emotionell kompetens. Ni pratar inte om känslor, du känner inte att du fick emotionellt stöd och du fick inte vara du utan du skulle vara deras variant av dig. Och det här gör ju att vi får det som kallas affektfobi, att vissa känslor är okej och välkomna, oftast de känslorna som är ganska små och neutrala. Medans stora känslor var så här, gå in på ditt rum, var inte så jobbig, hörs inte så mycket. Okej, och då matas ju det i det här bakom diademet och innanför diademet att de här känslorna är dåliga, de här känslorna och då kommer vi in på anknytning, det har vi inte tid att prata om. De här känslorna tar mig längre bort från mina anknytningspersoner. Medan vårt anknytningssystem, det här biologiska som gör att vi ska överleva, vill garantera vår närhet till anknytningspersoner. Okej, då innebär det att jag stoppar undan de här känslorna, för då får jag vara nära mina föräldrar. Och har vi lärt oss det som barn så har de här inre arbetsmodellerna, de sitter väldigt starkt. Så när vi då blir vuxna och känner såhär, okej, men nu skulle jag vilja mata min glädje och göra den här saken som jag är nyfiken och glad på.

Nej, men det är inte ekonomiskt bra. Jag väljer en gymnasielinje som är praktisk, som kan ge mig jobb. Eller jag väljer ett jobb som är stabilt, fast jag egentligen hatar det. Eller jag är i relationer där jag känner att såhär, vad håller folk på med? Men jag får inte vara arg, för att då kommer jag bli lämnad ensam. Och allt det här sker bakom diademet, innanför diademet. Det är ”99%”, det finns ingen data på det här. Men väldigt stor del av det här kommer inte ens till ditt medvetande. Utan det ligger där och det matar, matar, matar. Färgar de här prediktionerna. Så snabbt, bam, bam, bam, bam, bam, görs de här bedömningarna. Och du vet inte ens om att så här, okej varför jag är det här vänskapsgänget och det här jobbet. Det har jag knappt ens valt. Utan jag har hamnat här. För att hur jag förhåller mig till mina känslor, för att vilka mönster jag har från min barndom, för att och så vidare, och så vidare, och så vidare.  Och det är det vi pratade om i början, att de här drivna, kunniga, starka, kompetenta kvinnorna är ju det med all sannolikhet.

För att det ligger så mycket känslor där som inte får kännas. För när vi då sen ska börja må bra igen och börja möta att jag är förvirrad och jag är arg och jag är ledsen och jag är trött och jag har massa olika känslor angående min situation, min sjukdom, min väg tillbaks. Och så kommer alla de här känslorna upp och så har man ingen aning om hur man ska möta de här känslorna, eller känna de här känslorna, eller vad man ska göra åt dem. Okej, nu känner jag att jag är arg. Vad ska jag göra nu då? Så det är ju en, om vi pratar om skillnaden mellan kortsiktig och långsiktig nervsystemreglering. Den kortsiktiga är, okej hur kan vi nedreglera nu? Eller inte bara nedreglera, för att vara nedreglerad är inte heller alltid bra, utan hur kan vi hitta rätt nivå nu, balansen nu? Och hur kan jag få fatt i, hur kan jag börja lära känna mina känslor, och mina mönster, för att skapa förändring framöver?

Och mer om det finns att läsa i din bok också. Och som en avslutning så undrar jag om du har någon personlig favoritövning, en enkel som du skulle vilja dela med dig av, som man kan prova?

Jag tycker jättemycket om att ta på mig själv, på ett väldigt barntillåtet sätt. Men att såhär, här är jag. Här är mina gränser, här är mina konturer. Känna liksom tryck mot kroppen, känna att jag ger mig själv, jag ger mig själv omtanke. Okej, här är jag, här är jag. Här är mina armar, här är mina ben, här är mitt huvud, här är liksom min fysiska jag. Och det hjälper också mig. Här är jag nu. Hur vill jag förhålla mig till det här? Hur vill jag ta det här beslutet? Okej, jag kan liksom komma ner i tempo och i beslut och i mig själv genom att. Okej, så två varianter på det. Den ena är, om du som lyssnar, vi kan göra det här när vi sätter oss, att vi tar händerna på, så jag korsar händerna. Så jag har höger hand på vänster axel och vänster hand på höger axel. Och sen så stryker jag, som att jag stryker eller kramar eller klappar mina överarmar. Och den här övningen kallas havenings man kan antingen som vi nu bara så här okej jag känner mina armar upp och ner och jag märker själv att jag gjort den här så ofta att jag liksom jag ryser och bara ja jag tycker det här är så så mysigt.

Och så kan vi också mer att vi när vi andas ut och andas ut och så drar vi armarna ner. Och sen upp igen till axlarna. Och sen andas ut och armarna ner. Eller händerna längs överarmarna. Och vill du så kan du göra det snabbare, vill du ska jag långsammare. Du kan också, så nu stryker vi armarna. Vi kan också krama. Jag tar liksom lite mer redigt tag i mig. Eller så kan jag klappa. Så igen, det finns inget rätt eller fel sätt, utan syftet är, okej, sensorisk information. Jag är här, jag är nu, jag är trygg. Och den andra kroppskonturen den brukar jag alltid använda för att börja mina klasser. Och då är det så att du stryker eller klappar, masserar fötterna. Och sen jobbar du upp längs benen, mage, rygg, bröst, ena armen, andra armen. Och vad vi gör då, det är att vi skickar sensorisk information till dina kroppskartor. De ligger i det här diademet jag pratade om. Där har vi den sensoriska kroppskartan och den motoriska kroppskartan. Det är de som utgör diademet. Och genom att gör de här kroppskartorna mer detaljrika, så nedreglerar vi stressen genom att vi uppreglerar trygghet.

Ah, okej, här är kroppen i relation till sig själv och i rymden. Hjärnan vet var resten av alla delar av kroppen är. Det är uppreglerad trygghet. Så det är också så här. Det är två saker jag verkligen tycker om att göra för att landa in via kroppen.

Mm. Det kändes också som att jag fick en bra uppfattning om var jag är i nervssystem när jag börjar känna lite på kroppen att så här, ja men jag är kanske mer stressad än vad jag trodde, att han också, ja, att man kan upptäcka det. Stort tack till dig, Veronica, som har tagit dig tiden att komma hit och berätta om det här viktiga och gjort det begripligt för oss. Och jag ska visa din bok där man kan läsa mer om till exempel toleransfönster kommer vi inte komma in på eller mer om det här med anknytning som du nämnde och även fler övningar har du i boken. Stort tack för att du kom hit idag. Och var kan lyssnarna hitta dig? om de, är nyfikna.

På Instagram så finns jag som veronikalowenbok. Och veronikalowenbok.se om man vill läsa mer om min onlinekurs när systemet är delad i mitt medlemskap. Och sen har jag också en podd som heter förkroppsligad psykologi där jag nördar, nördar, nördar ännu mer med massa olika gäster. Så välkommen över dit. Och tack så jättemycket för att jag fick komma med och vara med här.

Ja det var jättetrevligt att ha dig.