#25 Ordförande möter: Christine Lorne om primärvård i Stockholm

För att lyssna på avsnittet kan du söka efter ”Sköldkörtelpodden” i valfri poddapp eller lyssna direkt här!

Transkribering av avsnittet

Anna Bergkvist
Hej och välkomna till Sköldkörtelpodden. Jag heter Anna Bergkvist och är förbundsordförande. Med mig idag har jag Christine Lorne, vice ordförande för hälso- och sjukvårdsnämnden och ordförande för primärvårdsnämnden i Stockholm. Vi har bjudit in Christine för att prata ännu mer om primärvården, något vi pratar ofta om. Men nu ska vi verkligen djupdyka i förutsättningarna. Men kan inte du berätta lite för de som lyssnar, vem är Christine?

Christine Lorne
Ja, nu är jag faktiskt här som politiker, så då ska jag väl börja i den ordningen. Då är jag primärvårdsregionråd och ordförande i primärvårdsnämnden. Jag är högst ansvarig politiker för primärvården i Region Stockholm. Sen är jag också ambulans- och narkossjuksköterska och klamrar mig fast. Jag jobbar fortfarande lite i ambulansen. Jag har tre barn-. Sambo, höns, bin, katter, traktor. Jag är ju centerpartist. Och ja, men allmänt engagerad människa som tror Ibland lite för mycket, men jag tänker att någon måste ju också våga tro att det går att påverka.

Anna Bergkvist
Verkligen. Jag tänker så här, vad gör ett primärregionråd? Hur ser en dag ut för den som inte har varit politiker?

Christine Lorne
Ytterst är man den som fattar de faktiska besluten. Men jag lägger väldigt mycket av min tid på att förstå vården, förstå olika sidor. Det vet jag också eftersom jag kommer från vården och vet hur saker uppfattas där. Fortfarande tack vare att jag fortsatt jobba i vården. Och vilken stor skillnad. Det kan vara på hur det uppfattas beroende på om man är vårdpersonal eller som patient eller som. Ja, faktiskt som politiker, den information jag får till mig här, att det är ganska olika bilder som visas upp. Så jag försöker ju verkligen vara en informationsbärare åt alla håll. Och också vara väldigt tillgänglig, att försöka förstå olika delar och väga ihop så man faktiskt också. Alltså ställa rätt frågor så man kommer fram till och fattar så bra beslut som möjligt.

Anna Bergkvist
Du var inne på de här olika bilderna av vården. Det märker vi också. Inte minst så är det ju olika. Alltså vad ska man säga? Vården är ju väldigt olika över över landet. Men om man tittar i samma i samma region som ju du gör till vardags. Vad vad möter du för olika bilder som existerar samtidigt?

Christine Lorne
Nej, men att det är ganska. Jag kan. Alltså, gud förlåt, jag måste bara säga till. Vänta.

Christine Lorne
Okej, mitt kansli, alla som jobbar ska åka på kryssning, men inte vi politiker. Och de stod precis utanför min dörr och hade liksom sin såhär, åh, nu går vi till båten. Och förlåt, hur ställde du frågan?

Anna Bergkvist
Du lyfte det här med olika bilder själv utifrån liksom, ja men olika du får till dig som politiker. Och då tänker jag att det är patienter och personal eller andra politiker eller också medias bild. Tänker jag är säkert också en bild som också existerar samtidigt.

Christine Lorne
Ja, men verkligen. För bilderna skiljer sig åt jättemycket, uppfattar jag. Och ja, men dels som man är, och det kan man också titta i så här undersökningar, att när man tittar på liksom hur nöjda människor är med vården så de som själva har varit patienter är betydligt mer nöjda än de som inte själva har varit i vården utan bara hört om vården. Och sen också som vårdpersonal ser man ju, oftast och framför allt kommer ihåg det som inte blir bra och det som inte fungerar. Samtidigt som det också är, alltså Stockholms vård är ju bland de bästa i världen. Ska man någonstans vara och bli sjuk så är ju egentligen Stockholm ett jättebra ställe. Samtidigt som det finns oerhört mycket som kan bli bättre. Och det är ju också därför som jag, ja men som, det låter såhär pompöst på något vis, att jag blev politiker för att jag tror att jag kan göra vården bättre. Och det är väl mer det här att man ser att det finns mycket som skulle kunna bli bättre. Och att vara med och ställa frågor, rätt frågor vid rätt tillfälle kan göra ganska stor skillnad i att fler börjar tänka att vi kanske kan tänka även så här, eller ta med de här perspektiven och så.

Anna Bergkvist
Vi möter ju också att det är en lite splittrad bild och för oss så är den bilden framför allt olika om det är så att du mår bra på standardbehandling och svarar bra på det som är första alternativet, eller om du någonstans längs vägen antingen inte mår bra på det redan från början eller att du går in i en ny fas i livet eller kanske får ytterligare en sjukdom. Det vet vi att samsjuklighet är en sån parameter som gör livet svårare helt enkelt. Och vi, våra patienter går ju oftast inte vidare från primärvården, utan det är där man får sin diagnos och det är där man har sin behandling. Men till skillnad från andra patientgrupper så, vi saknar ju diabetes-sjuksköterskan som diabetikerna har eller den som står för uppföljningen tänker jag. Och mycket av det är ju det man i politikerspråk just nu pratar om god och nära vård. Vad är din bild av vad behöver primärvården bli bättre i Stockholm när det gäller det perspektivet, att möta det patientnära?

Christine Lorne
Det tror jag absolut. Vi håller i Region Stockholm på med omställningen till nära vård. Jag kan tycka att ordet nära vård är lite flummigt. Man undrar vad det innebär egentligen. För mig innebär det, och det vi försöker få till, att vårdcentralerna ska bli betydligt mer välfungerande. Man ska kunna ringa sin vårdcentral och de ska svara under hela öppettiderna. Man ska kunna komma dit direkt när det behövs. Men också. Så att de kan bli betydligt mer ett nav i vården. Det är dit man vänder sig och också får hjälp att komma vidare i vården när det behövs. Eller som mig, när det behövs, att man kan gå till sin vårdcentral och så kopplar till exempel ens allmänläkare upp sig till en sekundärspecialist. Så att man får båda sina läkare samtidigt till exempel och får vård på det sättet. Så att man liksom har. För det är ju också det här med att ha en fast och egen läkare som man känner, som man litar på, som också har en rimlig arbetsbelastning så att de hinner med sina patienter. Då tror jag att vården kommer bli betydligt mycket bättre.

Christine Lorne
Så vi jobbar ju jättehårt för att stärka upp vårdcentralerna så de ska börja fungera bättre. Och när de gör det så kommer de ju också få mer tid för fortbildning till exempel och att man kan ta hand om sina patienter på ett bättre sätt än vad man tyvärr har haft tid med. För primärvården har varit konstant underfinansierad i decennier. Vi har trots det lagt på nya uppdrag och i bästa fall skickat med lite extra pengar. Men det är en stor uppförsbacke att komma till rätta med.

Anna Bergkvist
Hur långt ifrån den målbilden är vi och då behöver vi inte fastna i siffrorna med fast läkare och så. Jag förstår att det är ett sätt att mäta, men liksom hur långt ifrån målbilden är vi?

Christine Lorne
Ja, men vi har som målvärde att nå Socialstyrelsens riktvärde om hur många patienter varje specialist i allmänmedicin, alltså allmänläkare, ska ha hand om. Och då har vi en handlingsplan som säger att vi når den 2034. Och så. Ja, men inom några år, för det är också, vi har liksom märkt nu att de senaste åren har vi ändå börjat vända och börjat gå åt rätt håll här i Stockholm. Vi märker att det är liksom fler som vill bli specialister i allmänmedicin. Distriktssköterskorna har fått ett, ja men lite, man har mer börjat uppmärksamma hur viktig roll de har. Och också att de ska kunna ha en bra, en bra arbetsmiljö och känna att de gör ett bra jobb som distriktssköterskor, att de inte måste bli specialister på att till exempel bara jobba med diabetespatienter för att det är så man får ihop sitt jobb och sitt liv på något vis, utan att man kan få vara den här breda generalisten, men sen såklart om man vill, och där det behövs och passar också, kunna jobba mer riktat mot vissa patienter såklart.

Anna Bergkvist
Vi möter ju också, vad ska man säga, utmaningen är ju också att de där specialisterna inte får jobba riktigt med framförallt de som har underfunktion i sköldkörteln, utan man har dragit en gräns mot den patientgruppen, att man jobbar med överfunktion för att det anses mer allvarligt. Och sen så får allmänläkarna på vårdcentralen ganska mycket klara sig själv. De har inte riktigt någon expert att lita på. De kan mycket väl ringa, men de träffar många fler patienter, så de är säkert klokare råd till sig själva, tror jag, än om de kopplar upp sig mot en specialist som inte träffar den här patientgruppen alls. Du nämnde ju det här med just tillgången till fortbildning och så. Gör ni några särskilda satsningar på det? Jag tänker att tid är ju såklart en faktor, men det finns ju också en faktor som är resurser i det pusslet.

Christine Lorne
Absolut. Och där har vi infört nu från i år att vi ska börja att vårdcentralerna faktiskt får rapportera in, så man säkerställer att man också skickar sin personal på fortbildning, för det är ju en jätteviktig del av, och också som sjuksköterska själv så att man får fortbilda sig och ta del av de nya riktlinjer och den nya forskning som kommer och hur man ska jobba. Så framöver är tanken att ännu mer rent krasst kravställa att är man vårdcentral och har avtal med Region Stockholm så ingår det att man ska gå på fortbildningar ett visst antal dagar per år. Men sen tänker jag också det här att en del vårdcentraler, man har ju, alla har ju liksom sina egna, ja men lite, man tycker vissa patientgrupper kanske rent, alltså väldigt krasst nu bara är lite så här roligare, eller man trivs att jobba med, men det här är lite extra intressant. Och där ser jag framför mig, vi har ju nu en jämförarfunktion som finns mellan olika vårdcentraler, men att man i den också ska kunna skriva in från vårdcentralens håll att nej, men här hos oss så har vi ett stort intresse och jobbar gärna med patienter med hypotyreos.

Christine Lorne
Så att det blir, för det är så här, ja alla ska kunna göra det, men sen så är det, tänker jag, ja men de som kanske blir lite där det inte funkar med den vanliga behandlingen eller man känner att man vill gärna ha någon som är lite mer insatt i det här. Man då kanske vill välja en vårdcentral som faktiskt är det eller har det.

Anna Bergkvist
När vi gjorde vår sista medlemsundersökning så kommer det ju också en ganska, just på det här området, en lite nattsvart bild för att man upplever inte att vården har, eller rättare sagt den regionfinansierade vården har kunskapen. Så att väldigt många behöver gå, vad ska man säga, privat-privat, alltså helt privatfinansierad. Och då kan man också, det ska man säga, att den marknaden kan man lite dela upp i två. Den kunniga privata-privata, som visserligen kostar väldigt mycket pengar, men som ändå har kompetens. Och sen har vi ett litet skrå som är den helt privatfinansierade. lite okunniga, men väldigt, väldigt duktig på att se en marknadspotential där man kan helt enkelt tjäna pengar. Så det är väl den största oron från vårt håll, att om inte primärvården lyfter sig lite här så kommer den marknaden att växa för att man blir desperat. Är det en bild du känner igen från andra sammanhang eller hur möter ni den politiskt?

Christine Lorne
Vi ser det i områden där den vanliga vården inte har kunskap eller inte mäktar med att det finns privata aktörer. En del sköter sig bra och en del kanske bara ser det som ett sätt att. Ja, men. Man ska inte säga det så nattsvart, att man ändå är ett sätt att ge nån form av vård i alla fall. Men jag tänker att det är jätteviktigt här att den offentligt finansierade vården, den vanliga primärvården, den ska ju kunna uppfylla alla medicinska behov man har. Och man ska få råd och stöd där, man ska få sin trygghet där. Man ska också få, ja men när man har frågor och funderingar som ens läkare där kanske inte kan svara på, men så har ju de konsultationsremisser eller att de ska kunna ringa vidare till någon annan, att de ändå också använder det när det behövs, så man som patient kan känna sig helt trygg och säker i att man får den bästa vården och också vad man kan testa om något inte funkar.

Anna Bergkvist
En annan aspekt är ju också när man lägger jämställdhetsaspekten på vården så händer det ju också, det blir ytterligare en bild så, när man flyttar in kön i rummet. Och det är inte bara på patientsidan, den är ju väldigt tydlig även på framförallt läkarprofessionen men också sjuksköterskeprofessionen. Alltså man ser skillnad i lön, man ser en skillnad i arbetsmiljö och så vidare. Men man ser ju också en skillnad när man möter patienter. Och när vi frågade våra medlemmar om hur ofta de får uppföljning så uppger 59 % av männen att de blir kallade minst vartannat år och 37 % av kvinnorna. Så även i en väldigt kvinnodominerad sjukdom så blir männen kallade oftare helt enkelt. Så det är en bild som trillar in lite överallt. Och en tredjedel av männen uppger att de inte blir kallade alls medan hälften av kvinnorna inte blir kallade alls för uppföljning. Det är ju en bild som många av vi kvinnodominerade sjukdomar delar, att det är skillnad. Men hur ska vi, nu är det ju valår, hur ska vi göra för att komma till bukt med den här?

Anna Bergkvist
För den bilden har ju verkligen fått sätta sig. Det är inte ett nytt påfund, utan det här är ju en fråga vi har sett ett tag, men det verkar ju inte hända något.

Christine Lorne
Ja, men där tänker jag att det första är ju bara att uppmärksamma att det är så här. Och jag får faktiskt från flera håll ha hört, och innan jag riktigt förstod vad det handlade om så var jag lite halvskeptisk, men så här datadriven vård. Pratade jag om när jag var ute och hälsade på på en vårdcentral så pratade de om att så här, ja, men vi skulle inte heller bara hjälpa alla som som hör av sig hit, utan vi ska också hjälpa våra listade, ja, men som inte själva hör av sig, men som kanske faktiskt behöver hjälp. Och där, där finns det ju idag väldigt tydliga datasystem för att. se att titta här är någon som har den här sjukdomen eller står på den här behandlingen och inte har blivit kallad eller haft någon kontakt med vårdcentralen på en längre tid. Då behöver vi faktiskt se till att kalla dem. Och där är ju också, där skulle man ju behöva plocka ut mycket mer sån här statistik som till exempel hur det ser ut för kvinnor och män. För det är ju tyvärr mycket. Jag kan bara tänka mig en sån sak som så här, ja, men kvinnorna, men de hör ju av sig när det är något, medans männen.

Christine Lorne
Alltså fördomar som, eller ja, som försöker se världen så här positivt, att det liksom är så här, ja men med goda intentioner att så här, åh men det här löser ju de själva när det kommer till kvinnor. Och så kanske man inte har samma tilltro att här behöver vi påminna lite till männen, vilket ju är, så ska ju inte vården fungera.

Anna Bergkvist
Ja, nu när du säger just det här med att påminna så vet jag att Astma och allergiförbundet som vi åkte till allmänna åldern med förra året och pratade just om det här, pratade väldigt mycket om de unga killarna som får astma och får väldigt tydlig onboarding process i hur allt funkar och så där, men att tjejerna, de har ju koll på läget och de lär sig själva och de tar ansvar och så. Och det är säkert sant på många sätt. Det är inte bara en fördom, men det blir ju väldigt konstigt bemötande av tjejerna då, om man tänker att de automatiskt kan bara av att ha ett visst kön.

Christine Lorne
Men och där är väl verkligen att det ska handla om vad som är individens vårdbehov eller individens behov egentligen. Men vi kan ju inte börja. Man kan ju inte förutsätta något utifrån kön och det är det jag tror tyvärr vi fortfarande gör. Och där har jag det vet jag fortfarande. Vi har ju i vården vetat om i hur många år som helst att vi under. underbehandlar kvinnors smärta. Jag som jobbar i ambulans till exempel. Ganska rejält. Och vi har vetat om det. Trots att vi vet om det och pratar om det i ambulanserna, så är det ändå att vi fortsätter underbehandla kvinnors smärta. Så det är. Det finns säkert forskning. Om nån lyssnar på det här och har just det här. Hur kommer vi tillrätta med det? Vad är nästa steg? För nu har vi ju. Jag tänker ju, mycket handlar om att bara. uppmärksamma, prata om, göra något åt det. Men om det ändå inte händer något eller vad är det som vi exakt kan göra så?

Anna Bergkvist
Jag tror, och vi tror ju också mycket på, eftersom det inte finns ett etablerat sätt riktigt att jobba med sköldkörtelpatienterna på det sättet som till exempel diabetes har med väldigt tydliga årskontroller och väldigt tydliga professioner kopplade, så tänker vi att vägen fram om man ska införa någonting, det är att sikta in sig på dem som verkligen behöver det. Att inte se till att varenda patient går på uppföljning kanske, för för vissa så kanske det räcker med ett blodprov och sen så ser värdena ut som de brukar och patienten mår bra, då behöver vi ju verkligen inte dra in den på vårdcentralen. Det känns ju bara onödigt. Men det gäller ju att hitta de där som inte mår bra, hur fångar vi upp dem och hur har vi tid för det? De som kanske inte ringer och tjatar hål i huvudet på stackars receptionisten på vårdcentralen.

Christine Lorne
Och det är också där som jag tänker, när vi pratar om att alla ska ha en egen läkare, läkaren ska ha ett rimligt antal patienter, att då blir det så mycket. Då blir det ju liksom det här individanpassade vården. Då vet man så här, men nu ringer Anna, men då kan vi prata lite på telefon och så löser vi läget och så är Anna nöjd med det. Men så ringer Christine och då vet jag, men det är lika bra att boka in henne imorgon så att hon får komma hit och så är det det som skapar trygghet. Eller någon annan som inte ringer alls och som man då får ringa upp. Och att ha den här. Det är också det på något vis. Dels blir det en oerhörd trygghet för patienterna, tänker jag. Förutsatt att man har en bra allmänläkare. Och det ska vi ju verkligen se till, att alla är riktigt bra. Men det är också det som skapar en effektiv vård. Som är ett begrepp som jag som sjuksköterska får lite panik av att höra. För man blir så här.

Anna Bergkvist
Vi måste ta bra hand om våra patienter.

Christine Lorne
Men det är ju också. Vi har begränsat med resurser och tid. Vi måste jobba på ett så bra sätt som möjligt. Har man läkare och distrikssköterskor som känner sina patienter då blir vården så himla mycket bättre.

Anna Bergkvist
Sen kan jag inte låta dig lägga till psykologer och fysioterapeuter. Ja, det är bra. Det finns många.

Christine Lorne
Det är jag som snöar in i mina, just hur det ser ut i Stockholm med vårdcentralen så är det ju ofta läkare och sjuksköterska, undersköterska och sen så är vi, och psykologer finns ju också på alla vårdcentraler i Stockholm. Så att det är verkligen, och rehabilitering, det är så många delar också som går in i varandra men också skulle behöva ha ett mycket mer samarbete, att se liksom så här, ”Vad blir bäst för den här patienten och hur kan vi hjälpa till här”?

Anna Bergkvist
Precis, och vi har ju haft lite, vad ska man säga, vi har pilotat lite för att vi har en primärvårdspsykolog i vår profession. Så att vi har, hon har liksom haft lite föreläsningar för primärvårdspsykologer just för att det finns ju många, många liksom somatiska och fysiska sjukdomar som tar sig liksom uttryck på ett sätt som gör att de kanske hamnar hos psykologen fast det liksom egentligen inte är där. De kommer inte lösa problemet för att det också har med medicin att göra, men också reda lite i vad är en depression, vad är sköldkörtelsjukdom och vad är klimakteriet till exempel, för att ta några av dem som kan gestalta sig likadant, men vara väldigt olika lösningar helt enkelt. Och fel lösning gör ingen nytta och i värsta fall skada.  Så det gäller att hamna hos rätt profession eller hos rätt team.

Christine Lorne
Ja, och där man kanske, precis som du säger där, behöver varandras kompetens också för att reda i hur hjälper vi på bästa sätt.

Anna Bergkvist
Du nämnde också rehabilitering lite. Det är också ett fält som är lite spännande. Och särskilt om man tittar på, om man blickar ut och tänker på samhällsutmaningar. Vi är ju verkligen beroende av varenda kotte på arbetsmarknaden just nu. Rehabilitering är ju en vård, en fråga för vården, men också för hela samhället. Hur liksom, är det en fråga som hos er ligger på primärvården, eller hur ser fältet kring kring rehabiliteringen utifrån din horisont?

Christine Lorne
Jo, men den ligger ju också under primärvården, men inte här i Stockholm ligger den inte på vårdcentralerna, utan i ett eget vårdval. Så primärvårdsrehabilitering eller specialiserad fysioterapi framför allt som vi har och där jobbar ju fysioterapeuter, arbetsterapeuter, dietister, och man har på en del håll också kiropraktor eller naprapat och i vissa uppdrag logopeder också. Men de har ju en oerhört viktig roll i att både hålla, dels återgång till arbetet såklart om det har fysisk skada som man behöver hjälp att komma tillbaka ifrån. Men också det här att de kan göra så mycket mer än vad man tänker vid en första anblick. Att de kan förebygga ohälsa på massa olika sätt eller tidigt fånga upp om man är på väg. Det går åt fel håll, känner man, med, jag tänkte säga livet, men med kroppens sjukdomar, att ja men få hjälp från fler håll som sagt och att det där också finns ett strukturerat sätt att fånga upp så man får hjälp och får ta del av av faktiskt det som vården har att erbjuda.

Anna Bergkvist
Vi upplever ju ofta, på tal om att symtomen kan vara samma som andra diagnoser, men oftast ett hinder när man har fel inom citationstecken, liksom grundsjukdom i botten men har samma symtom. Ta hjärntrötthet till exempel, som det finns fantastiska rehabprogram på och otroligt mycket forskning. Men då ska du liksom ha fått en stroke för att få tillgång till den eller någon annan diagnos. Det blir liksom ett stuprör som blir väldigt tydligt, medan forskningen är väldigt enig om att efter en överfunktionsdiagnos till exempel, men även vissa patienter med underfunktion upplever hjärntrötthet, men då blir liksom dörren stängd. Alla de här stuprören i vården, hur löser vi den utmaningen?

Christine Lorne
Stuprör är lite vårdens signum och samtidigt är alla överens om att det blir bättre när vi jobbar ihop och man tar hjälp av varandra. Jag har förstått det som ganska nyligen, senaste åren bara, som man på riktigt börjat koppla ihop olika. Alltså att primärvården är med och skriver riktlinjerna till exempel. Man har. försöker komma bort från de här stuprören, eller i alla fall sådana liksom sådana kunskapsstyrning, att man har primärvårdsrepresentanter med i de olika grupperna och sådana saker till exempel. Men, ja, hur man, jag blir ju allt mer, jag har tidigare varit sån som sagt såhär, man kan inte bygga samarbete på eldsjälar för att det är liksom, vad händer när någon försvinner? Samtidigt har jag börjat bli mer och mer såhär, ja, fast att få till ett bra samarbete. Samarbete bygger också ganska mycket på relationer. Man behöver veta, om jag ringer, vem svarar i andra änden? Eller här vet jag att där borta jobbar Anna, då kan jag ringa henne. Och så blir det en bättre vård för patienterna, helt enkelt.

Christine Lorne
Och att hitta strukturer som tar tillvara på det, där det inte behöver vara eldsjälar, men samtidigt underlättar samarbete. Det förbättrar även just det här med att man vet vem som jobbar på de olika ställena. Vi har haft, och vi har, att en del vårdcentraler har fysioterapeut på plats varje dag, till exempel. Eller att man har en specifik dag i veckan där det kanske är en viss fysioterapeut. Eller att man har andra specialistläkare som har kommit ut. Alltså lite såna sätt att hitta allt som bryter de här stuprören.

Anna Bergkvist
Jag tänker ibland också att man använder patienterna för dåligt, vi som förbund är ju ofta med och samverkar på väldigt hög nivå när myndigheter ses och sådär, men patientråd i den lokala verksamheten på specialistkliniken eller på en vårdcentral eller sådär är ju oftast väldigt ganska långt ifrån en verklighet på många håll, även där finns det eldsjälar som drar igång sånt, men ibland är ju patienter ganska påhittiga och kloka själva. Det är en resurs vi i alla fall tycker att man nyttjar lite för lite. Vi är med och skriver vårdprogram på allra högsta strategiska nivå. Men sen när det väl ska tas operativa spadtag så saknas ju ibland patienten vid bordet.

Christine Lorne
Ja. Vi har ju i Stockholm centrumbildningar som jobbar. Akademiska specialistcentrum för till exempel obesitas och för neurologi. Där har man ju väldigt tydligt från början uttalat att här ska vi ha ett nära samarbete med just patientföreningar. Och de har ju så många fördelar. Det är så roligt att prata med de som jobbar där, för de ser ju hur mycket bättre de blir tack vare att de får input från sina patienter hela tiden på ett helt annat sätt. annat sätt. Det handlar ju alltid om utformning av lokaler, att de är så här. Åh, här har vi ställt två stolar här borta, för det var några som tyckte att det var jobbigt att sitta i stora väntrummet. Så då har vi stolar här som man kan sitta så till till att det här och det här tycker vi eller det här pratar vi om mycket just nu eller så. Så det är tror att det finns bara fördelar med det, men att en del vårdpersonal kanske fortfarande ser att det helt enkelt inte finns. utrymme för det, tyvärr, för att man behöver känna att man måste jobba på.

Christine Lorne
Och så ser man inte alla de nyttor som kommer av att man har patienterna med på ett annat sätt.

Anna Bergkvist
Verkligen, och ibland så blir det ju nästan ett motstånd för att patienten kan ju vara ganska kunnig om man har valsat runt ett tag och mått dåligt ett tag så kan man ha ganska många lösningar som vården inte ens har sett och då blir det ett otroligt motstånd stundtals.

Christine Lorne
Exakt, och där önskar jag ju verkligen att vården hela tiden ska ha förmåga att ta hand om och bemöta det och ta tillvara på det. Att se så här, åh vad bra, här har jag en påläst kunnig patient. Och så kanske det är några saker som har blivit missförstånd, då får man rätta till och förklara varför. Och några saker som är helt, ja men det här, det kan vi testa, det kör vi på. Att man liksom verkligen ser patienten som medskapare i sin egen vård. För det är liksom, det brukar man ju prata om, att det är en dag om året är man och träffar sin läkare, men alla andra dagar om året så sköter man sin sjukdom själv i stort sett, eller är den som själv ska upptäcka om någonting blir annorlunda eller behöver ändras. Så det där tänker jag är så himla viktigt.

Anna Bergkvist
Precis, egentligen är ju läkaren på besök hos patienten snarare än patienten hos läkaren. Man doppar tårna i patientens vardag en liten stund, så det är inte ens en dag, utan det är i snarare än en kvart eller ibland sju minuter. An någons ögonblicksbild.

Christine Lorne
Ja, verkligen. Och också, och det är ju inte riktigt med sköldkörtelsjukdom så, men när man får höra med hur, eller du, fast det är också i all vård i och för sig, hur jag som har suttit med ganska mycket med allmänläkare på vårdcentraler och när man träffar patient så får man höra ibland att har du övervägt att ta de här medicinerna som jag ju ändå rekommenderar? Ja, det har jag övervägt och jag vill fortfarande inte. Och så är man liksom bara så här. Ja, nej, men då är det liksom så här patienten har sitt fulla självbestämmande. Det är ändå en liksom läkaren har framfört sin liksom så här. Här vore bra av det här och sen så kan man liksom gå vidare och prata om det som patienten faktiskt vill prata om och det som är och det är ju då man också får en så himla mycket bättre vård än att man därför har liksom andra fall där man bara fastnar i så här att prata om saker på ett läkarbesök som inte är viktiga för patienten och det blir ju inte bra för någon.

Anna Bergkvist
Man har ju begränsat med tid, så då gäller det att använda den klokt från båda hållen, både utifrån patientens perspektiv och utifrån professionen, att man får veta det man behöver veta om sin patient och känner sig trygg med den behandling man har rekommenderat också, så det går ju åt båda hållen. Men det är ju valår i år och sjukvården är ju vad jag förstår den stora frågan i alla sådana här barometrar av olika slag. Vad känns utifrån Stockholmsperspektivet, utifrån ditt perspektiv, vad kommer du att prata dig varm om fram till valrörelsen? Vad är dina stora frågor? Det här måste bli annorlunda.

Christine Lorne
Jag har ju påbörjat det här arbetet som nu hela Region Stockholm står bakom. Vi ska svänga runt skutan och få till att vi får välfungerande vårdcentraler. Att det blir fler som vill jobba där, att alla patienter har en egen läkare. Att man får kontakt direkt. Det ser jag i ambulansen. Nu var jag ute och jobbade i helgen. Jag var inne och pratade med en kollega som inte riktigt greppade vad jag hade för roll i politiken. Men vi började prata om vårdcentraler. Hon bara: ”om bara fler förstod att om vårdcentralerna kunde göra sitt jobb då skulle ju  hälften av våra ambulansresor försvinna”. Jag bara – ja, jag håller helt med dig. Det är en bild som väldigt många. delar och ser att om om mer kunde skötas på vårdcentralen, om de hade tid att ta hand om sina patienter, att fortbilda sig, att faktiskt också svara på 1177 samtal dagtid istället för att man ska ringa både 1177 och sin vårdcentral och bara ringer sin vårdcentral direkt. Att man där också tar tar hjälp av andra när det behövs och såklart hänvisar vidare när det är när det är aktuellt.

Christine Lorne
Men att ju hela vården skulle kunna börja fungera bättre och att det dessutom är väldigt billig vård på vårdcentralerna jämfört med om man behöver åka till akuten eller så. Så jag kommer prata vårdcentraler hela tiden. Bara för att det är det som skapar en bättre vård på helheten.

Anna Bergkvist
Jag tror att vi i stora drag håller med dig så länge den kommer med ett ordentligt kunskapslyft kring hypotyreosos framförallt. Vi har ju flera diagnoser hos oss, men det är framförallt den stora patientgruppen som finns på vårdcentralen. Det finns mycket att önska just för att specialisterna heller inte riktigt finns vid allmänläkarens sida. Så då blir det lite tomt när, vad ska man säga, det första försöket inte funkar och det andra försöket inte funkar när det liksom är lite mer komplex bild, då behöver det finnas mycket mer djup kunskap. Eller som du säger, ett par som liksom, ja men vi tar på oss att vara lite specialister på det här. Man kan ju tänka att det är en tråkig väg att gå när det är en folksjukdom som drabbar en halv miljon. Men ibland behöver man ju göra så. Och jag tänker att Stockholm har ju förutsättningar för att göra så, för det finns inte bara 3 vårdcentraler. Jag vet inte hur många det finns i Stockholm?

Christine Lorne
243 exklusive Norrtälje, för de är ju ett eget så. Men och det är verkligen, och där ska väl också sägas att ja, alla vårdcentraler ska kunna och jobba med det här såklart. Men samtidigt just den när det är, ja, men den man, ja, men av någon anledning känner att jag kanske vill ha någon som ändå som brinner lite extra för det här. För där är vi som patienter också olika, vad passar mig och att man ska kunna välja utifrån det.

Anna Bergkvist
Och då har man ju en möjlighet i Stockholm för de allra flesta patienterna i alla fall att röra sig lite i sidled. Om man vet att här har vi ett gäng som har gett sig den på att bli riktigt vassa. Då kan man ju rösta med fötterna.

Christine Lorne
Men där ska också sägas att det är redan I dag finns ju väldigt olika. Det är inte alltid man behöver vara. Man behöver få träffa en läkare som tar en på allvar och som läser på följer riktlinjer, vågar gå utanför riktlinjer när det behövs. Det är också väldigt. Man behöver känna förtroende för sin läkare. Om man inte gör det kan man alltid be att få byta läkare. Eller att man byter vårdcentral. Det är verkligen en möjlighet vi har.

Anna Bergkvist
Verkligen. Men det ska bli spännande att följa samtalen som kommer att vara under året. Löftena kommer säkert att hagla från många olika håll. Så jag hoppas att du håller i det här. Men tack så mycket för att vi fick låna din tid helt enkelt.

Christine Lorne
Jättetack.