Sköldkörtelpriset: Statyetten som berättar om styrka, hopp och att lyfta igen

Publicerad: 7 maj 2026

Sköldkörtelpriset delas ut för första gången på internationella sköldkörteldagen den 25 maj 2026. Till priset hör en bronsstatyett, skapad av konstnären Nienke van Veen, som velat ge form åt något större än själva utmärkelsen. – Jag hoppas att människor känner sig sedda.

Sköldkörtelpriset är en utmärkelse som delas ut av Sköldkörtelförbundet för att uppmärksamma insatser som gör skillnad för personer med sköldkörtelsjukdom. Priset premierar handlingar, forskning eller engagemang som förbättrar vården och livet för de drabbade. 

Nienke van Veen är en nederländskfödd skulptör och utbildad bronsgjutare, baserad i Sverige. Hon skapar skulpturer där materialets tyngd möter rörelsens lätthet. Nienke van Veen är också konstnären bakom utformningen av Sköldkörtelpriset. När arbetet med att utforma statyetten började, var det viktigt för henne att först förstå vad sköldkörtelsjukdom innebär för dem som lever med den.

Bakom skulpturen finns en tanke om att synliggöra det som ofta är osynligt: livet med sköldkörtelsjukdom och den kraft det krävs för att fortsätta framåt.

– Jag började med att sätta mig in i vad sköldkörtelsjukdom faktiskt innebär för dem som lever med det, en osynlig sjukdom som påverkar hela kroppen och livet, men som ofta inte syns utanpå. Det kändes viktigt att skulpturen inte bara blev ett vackert föremål, utan att den bar på något äkta.

Istället för att skapa en traditionell prisstatyett växte idén fram om ett objekt som också skulle fungera som en symbol för erfarenheter, kamp och hopp.

Från skiss till färdig bronsskulptur

Den kreativa processen att skapa statyetten började med skisser och reflektion.

– Processen börjar alltid med skisser och mycket funderande. Jag låter idéerna mogna innan jag tar i materialet.

Därefter skapade hon en modell i vax som sedan göts i brons genom den klassiska cire perdue-tekniken, även kallad förlorad vax-teknik.

Brons var ett självklart materialval för Nienke.

– Brons är ett material jag verkligen älskar. Det har en tyngd och en värme som känns rätt för något som ska vara bestående och hållbart i många år. Det finns också något fint i att ett gjutet objekt alltid bär spår av handen som format det.

En fjäril som lyfter

Formen på skulpturen hämtar inspiration från själva sköldkörteln, som brukar beskrivas som fjärilsformad. Men konstnären ville ge symbolen ytterligare en dimension.

– Sköldkörteln har faktiskt formen av en fjäril, det visste jag, och det kändes som en given utgångspunkt. Men jag ville ta det ett steg längre. En fjäril som sitter stilla är vacker, men en fjäril som lyfter – det är något helt annat. Det är rörelse, det är befrielse, det är hopp.

Det motsvarar också vad många patienter upplever i sin vardag. 

– För många med sköldkörtelsjukdom handlar livet länge om att kämpa sig tillbaka till sig själv, att till slut kunna lyfta igen. Det ville jag fånga. Skulpturen är alltså inte bara en avbildning av ett organ. Den är en berättelse om att ta sig igenom något svårt och ändå flyga.

”Jag hoppas att människor känner sig sedda”

Tanken är att statyetten ska symbolisera mer än själva priset och skapa igenkänning hos dem som lever med sjukdomen.

– Jag hoppas att den väcker en känsla av att bli sedd. Att den som tar emot priset känner att deras insats verkligen räknas, och att de som lever med sköldkörtelsjukdom ser sig själva representerade i något vackert och hållbart. En skulptur har förmågan att säga saker som ord inte alltid räcker till för.

Ett uppdrag med särskild betydelse

För konstnären har arbetet med Sköldkörtelpriset haft en särskild tyngd.

– Det är ett av de uppdrag som känns verkligt meningsfullt. Som konstnär får man ofta arbeta i ett slags vakuum, det här är ett tillfälle där konsten direkt kopplas till något som gör skillnad för riktiga människor.

Just kopplingen mellan det personliga och det symboliska gör också statyetten unik för Nienke van Veen jämfört med många andra uppdrag.

– Många av mina uppdrag är rent estetiska. Det här ska också vara vackert, men det ska dessutom bära en berättelse. Att ett och samma objekt ska kunna betyda så mycket för den som tar emot det, och samtidigt fungera som en symbol för en hel rörelse.