Provtagningar är en självklar och viktig del av diagnos och behandling. Men säger de allt om hur vi mår? Jonna Bornemark är professor i filosofi och vi tar hjälp av henne för nya perspektiv.
Jonna Bornemark är professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola och författare till flera böcker, bland andra “Det omätbaras renässans” och “Horisonten finns alltid kvar”. Som svar på frågan om det går att mäta hur vi mår, säger hon:
– Nej, det går inte. Måendet är till sin natur subjektivt. Det här vet vi egentligen men vill gärna göra oss av med det. Vi måste kunna bevisa vår ohälsa mot läkarkåren eller Försäkringskassan. Annars blir det ”bara något du säger”.
Noggranna och många medicinska undersökningar är alltid grundläggande när vi inte mår bra. Men vi behöver också kunnalyssna på våra kroppar.
– Om vi inte tränar oss på det tappar vi kunskapen om hur det känns och blir sämre på att lära känna vår kropp och vårt mående. Det blir en ond loop när hälsa måste mätas, vi kör på tills vi kroppsligen övermannas av symtomen. Har vi diffusa symtom, som trötthet, är vi rädda att uppfattas som kinkiga och att de inte är verkliga, förklarar Jonna Bornemark.
– Vi vill så gärna att lidandet är “på riktigt”. Är vi förkylda blir vi nöjda om kan mäta feber – då kände vi inte fel. Det är inte irrelevant att vi har feber, men det är bara en liten del av historien.
Att lyssna på kroppen igen
Det finns en aspekt av kroppen som kan ställa till det för oss när vi inte mår bra: Den är på en och samma gång ett objekt och ett subjekt.
– Kroppen är ett en objekt därför att den kan ses och tas på av andra. Den går att undersöka och medicinskt är det objektet kroppen som är i fokus. Den är samtidigt ett subjekt och en levande kropp eftersom den känner, lyssnar och förnimmer.
Jonna Bornemark menar att vi har mycket att vinna på att ta måendet och oss själva på allvar:
– Det är bra att göra nya saker med kroppen och se hur det känns. Till exempel meditation och konstnärliga uttryck kan hjälpa oss att lyssna på kroppen. Även att anstränga kroppen lite och se vad som händer med den då, som vid en promenad. Det är viktigt att vara närvarande i kroppen och vara intresserad av att den kan kännas på olika sätt.
– Det är svårt att lyssna på kroppen och vi behöver utveckla det. Vi kan tolka oss själva och se vad vårt handlande får för konsekvenser. Vad händer om jag mår dåligt men pressar mig igenom den här aktiviteten?
Det kan också hända att kroppen reagerar helt olika på, till synes, likartade situationer.
– Som under en utmattning när man kanske inte kan vara med i jobbsammanhang men klarar av att packa in hunden i bilen, åka iväg och springa agility med den. Kroppen säger något viktigt här. Detta kan jag göra men inte det – varför då?
Skapa allianser i hur det känns
Det är lätt att vi känner oss isolerade när vi är sjuka. Det fyller en viktig funktion att kunna dela hur vi mår med andra.
– Eftersom kroppen är något subjektivt glömmer vi bort att vi delar upplevelsen av att ha en kropp med andra. Patientförbund har en roll i att de skapar sammanhang där vi kan prata om våra subjektiva upplevelser med andra. Ofta saknar vi ord för våra kroppsliga förnimmelser. När vi blir sjuka letar vi berättelser från andra och vill höra andras erfarenheter. Hitta personer med samma diagnos eller inom vården att skapa allianser med. Ut med känslorna, prata om dem.
Det måste också få finnas plats att vara arg mitt i allt.
– När vi har varit under stor press är det naturligt att känna aggressivitet. Att andra “inte lyssnar och är dumma”. Få av oss vill fortsätta vara arga men den behöver komma ut, ilskan säger något om situationen du är i.
Hur använder vi mätvärden bäst?
Vi är vana vid att mätas när vi besöker vården. Men hur kan det vi patienter berättar om hur vi mår också få plats?
– Det är hela grejen med en kropp – att den kan förnimma och förnimmas. Bara för att vi är för det omätbara betyder inte det att vi är emot allt mätbart. Hälsa är komplext och vissa saker går att mäta. Det vore bra om vården i vissa sammanhang ser bredare på mätvärden. Det är inte bara siffror – de säger någonting och behöver kopplas ihop med individen. Ett mätvärde kan också vara ett stöd – hur mår jag nu när mätvärdena ligger på dessa nivåer?
Att inte veta
När vi exempelvis väntar på provsvar, eller på att en behandling ska börja fungera är det lätt att hamna i ett vakuum.
– Vi behöver respektera att vi inte vet allt. Att mäta är bra men var ska vi dra gränsen? Vi kan mäta allt och lite till – det blir ett evigt tolkande eftersom mätvärden är fakta men de måste tolkas. Vi måste leva med att vi inte vet allt. Fundera istället över hur du vill leva. Kan du göra det idag? Om inte, vad är det som står i vägen?
Mätningar och kvantifieringar svarar mot den sida av oss som vill ha kontroll och Jonna Bornemark menar att vi behöver acceptera att en del får vi aldrig reda på.
– Det som är okänt för oss blir en träning i att slappna av. Vi har ett kontrollbehov som aldrig kommer att lyckas, det blir bara frustration. Det är viktigt och befriande att släppa på det. Sedan kan vi gå vidare och fundera på hur vi vill leva och vad vi behöver göra för att komma dit.
Jonna Bornemark har myntat ett begrepp för att uttrycka balansen mellan kontroll och “let it be”: Paktivitet – som kommer från orden passivitet plus aktivitet.
– Paktivitet är att se situationen som den är, acceptans. Vad kan jag göra med det som är? Ditt mående är en rörelse – studera var den är på väg. Vad kan jag styra? Paktivitet betyder att vi kan inte påverka allt men att vi samlar kraft att påverka det som går.
Text: Katarina Fornander har en magister i Biomedicin från KI och är journalist inom medicin och hälsa. Hon har skrivit ”Efter Graves – Din väg till läkning” om Graves sjukdom, som är den vanligaste typen av hypertyreos och vad du kan göra för att återhämta dig efter sjukdomen. Hennes senaste bok är ”Sköldkörteldagboken – 6 månader med nya insikter om din hälsa”, där du kan skapa en hälsobok som handlar om dig och vad du mår bra av.