#12 Patientberättelse: Elina Persson om graviditet och hypotyreos

För att lyssna på avsnittet kan du söka efter ”Sköldkörtelpodden” i valfri poddapp eller lyssna direkt här!

Hej och välkommen till Sköldkörtelpodden. Jag heter Katarina Fornander och är skribent här på förbundet. I vanliga fall så skriver jag patientintervjuer men idag är det premiär för mig att vara värd i podden. I dagens avsnitt ska vi prata om graviditet och sköldkörteln. Något vi kommer uppmärksamma hela månaden på lite olika sätt. Inte minst med rapporten. Och idag har jag bjudit in Elina Persson att dela sin viktiga berättelse om att vara gravid och samtidigt ha sköldkörtelsjukdom. Välkommen till podden Elina.

Tack så jättemycket.

Jättekul att ha dig här.

Ja, det känns väldigt kul att vara med.

Du kommer ju dela hela din berättelse och vi tar den lite i tur och ordning. Så vi kan ju börja från början. Hur mådde du när du sökte vård för första gången?

Ja, det här var ju några år sedan. 2016-2017. Jag jobbade på lager och upplevde att jag var sjuk två gånger i månaden. Det var liksom feberkänslor, matt i kroppen, trött. Orkade liksom inte vara vaken mer än fyra timmar per dag. Jag hade också väldigt mycket frossa om fötter och händer. Och kände mig liksom väldigt, väldigt trött och nedstämd. Och sökte då vård hos min vårdcentral som kontrollerar de allra vanligaste vitaminerna, brister och sådär. Och man var inne väldigt mycket på att jag skulle ha en depression och tyckte även att det fanns vissa tendenser som tydde på att jag kanske skulle ha en allergi. Det finns i släkten och jag bodde även då med två katter. Jag kollade tillbaka lite för att det här var ju som sagt några år sedan och man satte mig på antihistaminer i en månad och utifrån mina journaler kan jag se att jag tyckte ändå att det gav lite förbättring, men ändå inte den där livet-tillbaka-känslan. Så att jag fick kontakt med en bekant som hade hypotyreos och hon frågade såklart om vi testat sköldkörteln.

Och jag sa att nej, men jag tror inte det. Och i samma veva som man egentligen skulle förlänga min allergimedicin och hela den utredningen så bad jag om att bli kollad för sköldkörteln och då såg man ju att jag hade ett väldigt högt stigande TSH och även antikroppar för det här. Så då gick det ganska snabbt från allergi till en hypotyreosdiagnos istället.

Kände du att det var svårt att bli trodd när du hade så mycket symtom men att det var inga prover som visade något?

Jo, men så var det ju. Man kände ju verkligen en hopplöshet på jobbet framförallt. Jag hade även familj som tyckte att ”Känn inte efter så mycket, bit ihop, gå och jobba”. På jobbet ifrågasatte man min frånvaro för den var ju väldigt hög. Och istället för att se över varför så ville de att jag skulle ha förstadagsintyg. Och när jag då vände mig i panik, jag tror att jag kontaktade en sådan här med vård på distans och bara grät, så sa de att det låter som en depression. Och jag visste i grund och botten att jag är inte deprimerad, men det här är ju en biverkning av hela processen. Kollegorna ifrågasatte också att det var inte skönt att du är tillbaka utan snarare att du varit sjuk igen. Så det blev väldigt mycket skuldkänslor att hela tiden vara hemma och försöka hitta en lösning. När jag väl fick diagnosen så kände jag att nu kan det bara vända.

Precis, att äntligen få det här kvittot på att det var någonting som var fel.

Ja, precis.

Hur gick ni vidare därifrån då, när du fick diagnosen?

De satte ju mig på Levaxin, den lägsta dosen på 25 mikrogram. Och det är någonting som jag trodde liksom. Det var ju att ja, men ge mig rätt dos från början så kommer det bli bra sedan. Men. Då fick jag veta att det var en instegsdos och att man gör nya uppföljningar var fjärde till sjätte vecka innan man gör en ny doshöjning med 25 mikrogram eller hur mycket man nu behöver. De sa till mig att det kommer nog ta i alla fall ett år innan du har hittat rätt dos just på grund av hur högt ditt TSH är och dina antikroppar. Så det var lite av ett bakslag. Då kändes det i alla fall som att man var på väg någonstans och man hade ändå en diagnos att presentera utåt.

Hur fungerade behandlingen till slut för dig?

Jag tyckte aldrig riktigt att livet återgick till det normala. Jag hade fortfarande frusna fötter och händer. Fortfarande lite det här att jag kände mig krasslig i halsen. Det var som att man hade lite svårt att svälja, fortfarande trötthet, lite matt och så där. Vid fysisk ansträngning, jag har ju varit en periodare på gymmet och varje gång jag kände att jag körde igång med gymmet så blev det ett bakslag och man kände liksom de här feberkänslorna och mattheten igen. Så att jag kände mig aldrig riktigt bra. Och det var väl någonstans där som jag också började se över vilka alternativ finns det på medicineringen.

Då hittade du en klinik som var baserad online och inriktad på sköldkörteln, eller hur?

De skaffade ju någonting som de kallade för en sköldkörtelgrupp som man kunde ansöka till. Sökte in och fick ju komma med. Men det var ju en kostnad på 500 kronor i månaden där provtagningar, uppföljningar och sådant med specialist ingick. Och det var ju där min vändning kanske blev av. Och att jag kände verkligen att nu har jag hittat någon som lyssnar till mig och till mina symtom och som är villig att se över det och kolla vilka alternativ det finns.

Hur förändrade de din behandling?

De började med att sätta in Liothyronin som är T3. I och med att jag hade svårt med konverteringen från T4. En ren Levaxin-behandling funkade inte bra i och med att T3 låg lågt och T4 låg stabilt. TSH såg bra ut. Men jag hade fortfarande alla symtom,  jag var fortfarande väldigt trött. Så vi började med att introducera Liothyroninin. Och märkte ganska snabbt att det blev bättre. Men jag gav mig inte riktigt med att vara bättre. Jag ville vara mitt normala jag igen. Så att. Det blev täta uppföljningar och kolla på värdena och sånt där. Och det var det som var så skönt. Även om mina värden såg mycket bättre ut och jag hade bra T3 och T4 och TSH så lyssnade man väldigt mycket mer till symptomen hos mig som patient mot vad man har gjort tidigare.

Precis. Och när du då inte ännu riktigt kände dig som dig själv fanns det något mer alternativ att utforska?

Ja. Vi bytte även ut Levaxinet mot Euthyrox. De har också lite olika upptagningsförmågor. Vissa tål Euthyrox bättre, även om det också är ett syntetiskt preparat. Det var lite sådana kriterier de också hade för att kunna söka licensen sedan. De måste också kunna påvisa att man inte har blivit bättre på de olika syntetiska behandlingarna. Så jag tror att det dröjde i alla fall. Vi började inte kika på en naturlig behandling förrän tjugohundra… Gud, nu var det också ett tag sedan men 2022 kanske. Våren där. Eller om det var 2021. Så det är ju fortfarande ett tidsspann på 4-5 år.

När ni väl började kika på det, hur gick ni vidare med det?

Då blev det att successivt trappa ner Levaxinet. Börja med Armour Thyroid som är det naturliga. I väldigt låg dos, bara för att se hur jag tog emot det i och med att kroppen också reagerar lite olika på syntetiskt och naturligt. Så börjar man också med väldigt lågt dos där. Så det gäller att ta det lite långsamt. Även fast man bara vill byta direkt så är det också även där att man får fasa in det och se hur reagerar kroppen i och med att det både är T4 och T3 i det naturliga. Så att det var det, att vi började med väldigt låg dos.

Och märkte du någon skillnad och när då i så fall? Vad märkte du först om du märkte något?

Första månaden var det säkert en viss del placebo. Man var ju inställd på att det här kommer bli bra. Men jag tyckte ändå därefter månad två, tre att många av de här mattheten, känslan som jag hade i halsen. De symtomen som jag hade fått leva med innan på det syntetiska började väldigt fort försvinna. Det gick väldigt, väldigt fort faktiskt innan jag märkte resultat.

Jag hör ju också att du har fått spendera en hel del tid och pengar för att hitta en behandling som passar dig. Hur ser du på det?

Ja, jag tycker att det är lite tråkigt att man dels så dras man med en sjukdom som gör att man kanske borta väldigt mycket från jobb. Man har mycket sjukskrivning. Man har liksom inte en full inkomst. Och med naturliga preparat så blir det ju också att man ganska fort. Får du recept på det så går det ju på högkostnadsskyddet. Den som kanske har valt andra vägar får ju betala det själv. Men räknade jag ut vad jag hade i kostnader per år så var det 9 000 bara för att må bra. Så det är ju några hundralappar i månaden bara för att känna att jag lever och kan jobba och vara mig själv igen.

Ja, det är inga småsummor.

Nej, man har fått offra lite. Men man blir ganska desperat när man väl är så långt ner på botten och desperat och mår väldigt, väldigt dåligt.

Självklart. Och hur tänkte du kring behandling när du bestämde dig för att du ville bli gravid?

Från början var det ganska självklart att jag skulle fortsätta med min naturliga behandling. Jag hade haft spiral under väldigt många år. Jag och min man bestämde oss för att vi tar ut den och ser vad som händer. Sen hade jag verkligen turen att bli gravid väldigt fort. Väl på sjukhuset sen så  vid inskrivningen så det var väl där jag märkte min första motstånd i hur man blir behandlad i vården. För att när du då har sköldkörtelproblem och har graviditet så blir du, jag ska inte säga alltid för det har jag ingen fakta på, men här i min region så blir man också remitterad till endokrin. ör att de ska följa upp prover och se att allting funkar bra. Där ville de direkt att jag skulle gå över till enbart Levaxin igen.

Hur motiverade de det?

Motiveringen var väl att tar du inte Levaxin så tillgodoser du inte fostret. Den T4 och det hormon som du behöver. Så att mer eller mindre att vi kan inte följa upp en person som kör naturligt hormon. Oavsett vad dina värden säger så kan vi inte på rak arm säga att fostret får det den behöver.

Så du stod ganska ensam där med väldigt svåra val att göra?

Ja. Nu fick jag ganska tidigt missfall, det var bara i vecka 5-6, och blev gravid på nytt väldigt omgående. Och i den graviditeten så kände man ändå, det var ganska tufft att få missfall första sådär, och man vill ju såklart göra allt för att fostret ska bevaras och att allting ska gå bra. Så att jag valde liksom att gå på läkarnas linje för att någonstans så orkar man inte bråka. Man orkar inte dra igång allting igen och bli ifrågasatt och inte få vården. Det var ju också lite sådär att om du inte tar Levaxin så kan vi inte hjälpa dig. Utan då får du mer eller mindre hålla koll på dig själv. Så jag bytte till ett Levaxin och ganska snabbt så märkte både jag och min man att det gick väldigt snabbt utför igen. Och det som jag tidigare hade orkat göra: plugga och träna och allt sånt där, det var ju mer eller mindre att gå från ett fysiskt liv till att ligga på soffan och känna att de här nio månaderna kommer bli soffläge och bara hoppas att man överlever. Och känna att så här, men kommer jag ens orka en förlossning?

Alltså det blev ju några missfall till. Trots Levaxinet som skulle vara så himla bra. Eller ja, trots det. Jag kände ju någonstans att jag bara ville fortsätta med min. Alltså för att orka en graviditet så måste jag orka med den. Så att jag bestämde ju bara själv att eftersom jag inte visste om och när jag kommer bli gravid igen. Så gick jag ju tillbaka till det.

Du gick tillbaka till NDT helt enkelt och då mådde du bra. Men hur gick du vidare med att? Du fick höra att det var dåligt för barnets, fostrets hälsa att du inte tog Levaxin.

Ja, jag kände ganska snabbt att jag behöver gå tillbaka till min Armour Thyroid. Bara för att kunna orka med, känna att jag tycker att en graviditet blir hanterbar. Och känna att jag måste kunna orka ta hand om barnet när det väl kommer. Så jag valde att gå tillbaka till min gamla dos och kontaktade i samma veva min gamla läkare. Då bokade jag in ett besök med honom och sa att vi försöker få barn. Jag har haft några missfall. Endokrin säger att jag mer eller mindre får skylla mig själv om jag inte går på Levaxin. Och han lyfte fram den briljanta idén om du frågar mig att göra en form av kombinationsbehandling. Att jag käkar Armour Thyroid för min skull men lägger till en liten del ut Euthyrox då för att kunna tillgodose rent T4 för fostrets skull. Och i den här vevan med allting så hade jag också slutat med Liothyronin för att. Jag blev ganska snabbt överdoserad på T3. Så jag hade bara Armour Thyroid samtidigt som vi då ökade på lite Euthyrox successivt. I och med att vården tog prover men inte ville ha en dialog om provsvar eller uppföljning av sådant där. Så gjorde jag uppföljningarna privat.

Genom att boka samtal med min läkare. Så det blev ju hela tiden det här att jag hade tillgång till gratis vård genom endokrin. Men fick betala 400 kronor för videouppföljningar med min specialist. Det är återigen en kostnadsfråga att hela tiden driva den här behandlingen och hjälpen.

Och hur mådde, mår du med den behandlingen?

Jag mår väldigt bra. Jag märker ju liksom att mitt T4 går, det brukar ligga i ett litet lägre spann, när jag bara tar Armour Thyroid. TSH ligger pressat och T3 ligger ganska högt. Men för mig har det funkat bra. Men det har även gjort att även när vi lägger till T4 så har det inte påverkat varken T3 eller TSH så jättemycket. För att jag konverterar ganska dåligt. Så vi har fått upp mitt T4 samtidigt som jag känner att efter så många år med sjukdomen så känner man också ganska fort om man blir övermedicinerad. Så det är mycket utifrån hur jag mår. Känner jag att jag blir övermedicinerad eller känner jag kanske att det börjar gå nedför? Kollar mycket om jag börjar känna mig allmänt hängig igen och hela den biten. Men än så länge har vi haft väldigt, väldigt, väldigt låga höjningar. Nu är jag ju gravid i vecka 27 och vi kanske har höjt från att jag blev gravid den här gången så har vi höjt cirka 25 mikrogram av Euthyrox.

Hur har det varit rent emotionellt att behöva kämpa så här mycket för att få rätt behandling och samtidigt kämpa med graviditet?

Det kom väl kanske också lite som en chock. Man trodde ju kanske att när man har en diagnos som är under behandling, att när graviditeten kommer så ska ju de liksom ha stenkoll på att: ”Här har vi en patient med hypotyreos som är behandlad. Hon mår bra.” Men istället blev det en dialog igen om vad som är rätt eller fel. Och vilka prover som ska tas. Vården vill till exempel inte ta T3. Det ingår inte i barnmorskornas standardprover för tyroidea. Man tar TSH och T4. Vill jag få T3 testat på nytt, då var jag tvungen att kontakta eller bli remitterad till endokrin. Den här gången har endokrin bara mer eller mindre sagt att vi kan inte hjälpa dig. Du får inte T3-proverna för att vi kan inte följa upp dem. Jag har gråtit väldigt många gånger och känt att det känns extremt hopplöst att man gång på gång på gång, oavsett om man är fullt bra i sin behandling eller om man har symtom eller som är nu när man är gravid. Det sista man vill göra och orkar göra är egentligen att ta en till dialog och fight med vården.

Man kan ju tycka att en gravid patient borde få alla prover som krävs för att följa upp sin sjukdom. Och jag har ju också sagt att skulle det visa sig att mina prover någon gång sticker över referensvärdena, så är jag jättevillig att diskutera dem. Men där tittar man ju bara på att mitt TSH är väldigt pressat. Och säger åt mig att sänka. Medans min specialist som jag uppsöker för provsvaren och går igenom sånt där säger att vi har marginaler att höja medicinen. Så det är ju verkligen att någonstans förlita sig själv på sin egna känsla. Och hur man mår. Och hitta en vårdkontakt som ser dig, hör dig och är villig att göra en behandling med dig. För jag tror att när du tappar den här tilliten så blir det väldigt svårt att samarbeta i hela vårdplanen.

Ja men givetvis, det bygger ju på ömsesidigt förtroende.

Ja. Och det är ju det att skulle min läkare nu idag säga att jag vill att du sänker, då skulle jag göra det. Men det är ju också för att vi har haft en relation nu under så väldigt många år. Han vet vad som funkar och vad som inte funkar. Och även om jag då kanske tror att vi kanske ska höja den här gången, så skulle jag fullt lita på att säger han att jag ska sänka så gör jag det. Och det är ju för att jag vet att han under alla år har lyssnat till mig och hur jag känner och vilka utmaningar jag har och sådär. Och han vet också att jag har flaggat för när jag har känt mig hyper. Så det är ju också väldigt viktigt att man också lyfter åt andra hållet för att där tycker jag ibland att vården… Det känns lite som att vården tror att man på något sätt vill gå övermedicinerad. För är man hyper, ja då kanske man går ner i vikt. Är man hyper kanske man får väldigt mycket mer energi. Eller att man får positiva biverkningar fast som egentligen är väldigt negativa ändå. Någonting man alltid, alltid, alltid får höra är ju att med ett pressat TSH så är det risk för ditt hjärta.

Och där får man ju välja att lyssna eller lyssna med halva örat. Jag har kanske valt att stänga av helt och gå lite på hur jag mår idag. Och så får vi se om 20-30 år om det kanske drabbar mitt hjärta. Men jag orkar inte heller må så dåligt som jag har gjort.

Vad skulle du skicka med för förbättringar till vården? Vården av hypotyreospatienter som är gravida?

Jag kan tycka att man måste titta till vilken typ av behandling som patienten har. Är det en patient som bara går på T4, Euthyrox, Levaxin, så är det en drömpatient. Jag skulle jättegärna vilja må bra på bara Levaxin. Dels är det väldigt billigt, men också väldigt enkelt att få vård. Men är det någon som går på, alltså man har tillsatt Liothyronin, eller går på naturligt, så är det också väldigt, väldigt viktigt att kontrollera T3 framför allt. Och inte stirra sig blind på ett TSH som är nära noll. För det är många gånger som de bara säger att du har ett väldigt pressat TSH, du måste sänka. Jag har faktiskt en bekant idag som bara går på Levaxin och där TSH ligger pressat och de vill att hon ska sänka. Så det är inte bara guld och gröna skogar heller för att man kör den syntetiska behandlingen som de vill.

Och väldigt mycket mer att gå på symtom. Våga säga hur du känner, våga lita på din magkänsla om du har haft sjukdomen länge. Många får ju också problem med sköldkörteln under graviditeten. Det kan ju vara väldigt nya symtom som dyker upp, som man kanske förknippar med graviditeten istället. Så det gäller att kanske. Ja men fråga lite och läsa på. Kolla liksom om man får en hypotyreosdiagnos när man är gravid. Vad kan tänkas vara sköldkörteln och vad kan tänkas vara rent graviditetssymptom?

Och vad skulle du vilja säga till en läkare som är skeptisk till naturligt preparat eller kombinationsbehandling?

Någonstans i bak i tiden så har vi bara använt oss av naturliga preparat. Levaxin och Euthyrox fanns inte. Men då var det grishormoner som var standard innan allting presenterades. Att säga att det inte finns någon statistik eller att det inte finns några historier eller någonting att gå på. Jag köper inte riktigt det. Och jag tycker väl också att får man en patient som i många fall kanske är väldigt påläst, så gäller det också att lyssna. Vi har ju också lite rätten att välja över vår egna vård. Och då kan jag tycka att om jag då väljer att behandla mig själv med ett syntetiskt preparat eller Liothyronin, så blir det ju också någonstans ett val i hur jag vill sköta min graviditet. Även om det skulle resultera i ett missfall, så tycker jag att vården kanske borde se lite mer till vad vill patienten, utan att för den delen äventyra med att proverna visar för högt. Det är aldrig bra att vara övermedicinerad, men så länge värdena ser okej ut så kan jag tycka att det inte spelar någon roll om du käkar Levaxin, Armour Thyroid  eller Liothyronin, eller vilken typ av behandling du har.

Då är det väldigt mycket mer fokus på hur mår patienten, hur mår fostret och hur ser värdena ut?

Om du föreställer dig en kvinna i en situation där hon  är gravid och inte mår bra på sin nuvarande sköldkörtelbehandling. Vad skulle du ge henne för råd?

Alltså det kan ju vara svårt att veta om du mår som du gör på grund av graviditeten eller om det är din sköldkörtel. Många gånger så ökar ju behovet av T4 när du blir gravid. Och det är ju för att fostret tar en del, fram till vecka 23 eller något sådant. Jag låter det vara lite… jag är inte helt hundra, men någonstans där så tillverkar fostret sitt egna hormon. Och där kan det också vara bra att veta att man följer upp noggrant med prover kanske var fjärde vecka. Se lite hur det ter sig. Och kanske inte mixtra för mycket under graviditeten beroende på. Det finns också andra symtom som kan ge trötthet, som järn och sådant som man kan behöva tillsätta under en graviditet. Man behöver kanske se över om det faktiskt är sköldkörteln som spökar eller om det är graviditetssymtom.

Om du föreställer dig en kvinna som blir ifrågasatt för den behandling som hon har och mår bra av, vad skulle du ge henne för råd?

Ja, det här är ju svårt. I och med att jag i min situation har en läkare vid sidan om som jag kan kontakta och följa upp. De får ju inte neka dig provtagningar, men det kan ju vara så att de inte vet hur de ska förhålla sig till dina prover. Och då är det kanske väldigt viktigt att du… Vet du med dig att du planerar för en graviditet och att det är det här du vill göra. Så försök se om du kan etablera en kontakt redan innan. Kanske prata med endokrin på sjukhuset eller prata med barnmorskorna och fråga hur det går till här. Vad är era standardprover på sköldkörteln? Hur följer ni upp det? Kolla om det finns någon specialist i ditt närområde. Det finns väldigt bra grupper på Facebook som jag kan rekommendera. Där man följer upp graviditet och olika behandlingar. Det finns oftast någon som du kanske kan bolla med både innan, under och efter. Och i alla fall kanske få ta ett litet samtal med någon som ger en second opinion. Innan du för snabbt ändrar din medicinering.

Genom allt det här, hur har du orkat hålla fast vid din egen tro och din egen upplevelse av hur du mår när så många har tvivlat på dig?

Där har jag nog valt att gå väldigt mycket på symptomen. Hur upplever jag att jag mår under medicineringen och den medicinering som jag har? I och med att jag ganska fort märkte skillnaden när jag hade min [ohörbart] thyroid och jag kände att jag fick livet tillbaka. Så kände jag också att för mig fick det bära eller brista någonstans. Så länge jag vet att jag aktivt väljer att jag vill må bra. ör att orka med graviditeten, för att orka med att jobba, för att orka med fritidsaktiviteter, så är det viktigt för mig att välja det som faktiskt gör att jag mår bra. Jag tror ju inte på det här att gå på medicin och sen ska jag må dåligt. För att om jag inte mår bra, hur ska fostret kunna må bra? Och hur ska det kunna blir bra om hela min kropp säger att… den får jobba aktivt med sköldkörteln och alla symtomen och att jag känner mig hängig. Där tror jag väldigt starkt på att när jag mår bra då finns det också bra förutsättningar för att man mår bra psykiskt. Mår man bra psykiskt, då är det också lättare kanske att kroppen öppnar upp för att bli gravid och liksom vara med på hela resan.

I och med att det bevisligen har funkat så blir det också en bekräftelse på att det jag har valt för mig är rätt för mig. Sen är det inte rätt eller fel för någon annan. Jag tror att man får testa sig lite fram och känna vad som funkar. Det är det som är lite tråkigt med den här sjukdomen, att det finns liksom inget facit för att har du de här värdena, då ska du käka så här mycket av den här medicinen. Har du de här symptomen, då ska du käka det här. Utan det har verkligen blivit den här att lära känna dig själv, dina symtom. Skriv gärna upp vad du har för symtom. Och sen när ni gör dosjusteringar också ha lite mer kontakt med dig själv och se vad ger det här. Märker jag av att någonting börjar kännas lite knasigt? Ja, men är det för en dag eller är det för en längre period?

Har du något ytterligare råd för att orka kämpa?

Jo, men verkligen det här med att, alltså har du fått en sköldkörteldiagnos så är också din omgivning informerad om det här. De kanske har följt dig under en längre period. De har kanske också lättare att se hur du mår. Framför allt i en graviditet när man blir så beroende av… Både för att kroppen jobbar och sånt där men också när du kanske behöver ta en diskussion med vården att prata med din partner eller prata med din familj, ta ut de här frustrationerna och försök komma fram till att vara saklig när du presenterar dig för vården och sånt där. Och är det så att du bara får mothugg och allting känns jättejobbigt så kan det vara jätteskönt att ha en familj och en partner som fångar upp dig. Och det är ju också sådär att om de ser att du mår bra av någonting så förstärker det också att det du kanske väljer är rätt. Så att inte de också ifrågasätter varför du kanske väljer en viss medicinering. Jag tror att det är jätteviktigt att känna att man har den dialogen med sina nära och känner att de stöttar dig i det du har valt och hela den biten.

Även fast vården då kanske ska vara den mest, ja men, de ska ha mest kunskap i det här. Och du väljer kanske någonstans att ta ett helt annat steg ifrån det.

Det är många som kommer att känna igen sig och ha nytta av att höra att de inte är ensamma i det här att vara gravid och ha hypotyreos och allt vad det kan innebära. Så tack så jättemycket för att du ville vara med och berätta.

Tack själv för att jag fick vara med.