Olivia Wänglund: “Sköldkörteln satte nästan stopp för fotbollskarriären”

Olivia Wänglund är fotbollsspelare i allsvenska Vittsjö GIK. Men för 4 år sedan var hon nära att sluta spela. Det hon trodde var lathet visade sig vara en felaktig hypotyreosbehandling. 

Olivia Wänglunds passion har sedan 6-års ålder varit fotboll och är det än idag. Men allt kunde ha fått ett abrupt slut om hon inte kommit till rätta med sina symtom. 

Hon hade tur i oturen att ha en familj som var medveten om risken för hypotyreos. 

– Min mormor och syster hade fått diagnosen innan mig så jag tog prover ett par gånger om året. När jag var 16 år började proverna visa tecken på låga sköldkörtelvärden men vi väntade i tre år med behandling tills proverna hade tydligt försämrats och jag fått symtom. Då var jag väldigt frusen och fick sova med kläderna på.

Olivia Wänglunds familjemedlemmar har fått konstaterat att de har Hashimotos tyreoidit, en autoimmun sjukdom som är den vanligaste orsaken till hypotyreos. Olivia själv har aldrig fått reda på sin diagnos men antar att det är Hashimotos. 

Tecken på för lite hormon

Som 19-åring, när hon behandlades med Levaxin, hade hon haft en långsam men stadig försämring av symtomen. Sedan följde en tid när allt fungerade okej, även om hon i efterhand kan se tecknen på att hon inte hade tillräckligt med sköldkörtelhormon. 

– Ofta var jag sjuk och hade ont i halsen. En månad kring min student var jag sjuk så mycket att jag inte kunde träna på en månad. Bara att springa ut på trappan vid studenten gjorde mig trött. 

Symtomen berörde ändå mest vardagen, och inte idrotten. 

– Mina värden var inte bra och dosen höjdes flera gånger. Det var svårt att få till dosen och så visste jag att det kunde vara från min syster och mormor. Att fotbollen fungerade gjorde ändå att allt kändes okej.

Kraftig försämring i ork och hälsa

Så fortsatte det ett tag men Olivia Wänglund beskriver det som att 2020, under pandemin, gick det bara utför med hennes hälsa. 

– Jag flyttade till Piteå och spelade i allsvenskan. Mina främsta symtom var trötthet, frusenhet och håravfall som alla är klassiska för sköldkörteln men jag hade också symtom som kunde bero på annat, som nässelutslag. 

Det var svårt att sätta fingret på att det skulle bero på sköldkörteln. 

– Laget var nytt, jag mötte bättre motstånd och tränade mer. Jag tänkte att det inte var så konstigt att jag hamnade efter och att om jag ger det mer tid så blir det bra. Samtidigt litade jag på vården och att min behandling var rätt för mig. Det gjorde det svårt att lägga ihop ett och ett, när jag på träning kände mig kraftlös och inte kunde ta i vare sig när jag sprang eller tränade på gymmet.

– Jag provade att träna mer och träna annorlunda. Ändrade kosten för att få mig mer energi men allt var förgäves. 

Den nedåtgående spiralen bara snurrade på och vid slutet av 2020 upplevde Olivia även psykisk ohälsa i form av depression, ångest och panikattacker.

– Jag slutade till och med att äta eftersom jag tänkte att om jag blir lättare, är det lättare att springa. 

Inte heller minnet eller koncentrationen var som de skulle. 

– Det har alltid varit lätt för mig i skolan men nu somnade jag på föreläsningar och jag hade svårt att koncentrera mig. Även under matcher och träning tog den mentala orken slut. Efter 30 eller 40 minuter började jag zona ut och var inte närvarande. Det kändes som att jag var en åskådare. 

Äntligen en vändning

Så fortsatte det fram till hösten 2021, när hon kände att:

– Nu måste något hända. “Ska det vara så här slutar jag”, minns jag att jag tänkte. Ingenstans kände jag igen mig och visste ingen annan som hade dessa problem. Jag trodde att  jag tränade fel eller var lat som inte orkade. Om ingen vändpunkt kommit, hade fotbollsskorna hamnat på hyllan.

Då fick hon upp ögonen för att det kunde vara sköldkörteln.

– Mina utslag blev inte bättre och jag sökte behandling för dem. Med diagnosen nässelutslag och en behandling som inte fungerade, frågade jag om råd från en vän till familjen som är läkare. Han förklarade att utslagen troligen var en biverkan av Levaxin och uppmuntrade mig att söka specialistläkare. 

Olivia Wänglund träffade en privatpraktiserande endokrinolog och då kom den där vändningen hon behövde. 

– Vi började med att prova Eutyrox (även det ett preparat med T4 reds. anm.) istället för Levaxin. Men blodproverna visade att jag behövde äta T3 i tillägg till T4, eftersom min kropp inte är så bra på att omvandla T4 till T3 (T3 är det hormon som är aktivt i kroppen, T4 är ett förstadium reds. anm.). 

Behandlingen en process

Det tog några månader innan förändringen fick full effekt.

– Idag känner jag mig som en ny människa. Det finns ett före och ett efter mitt samarbete och behandling med endokrinologen som jag besökte privat. Jag kan fortsätta spela fotboll och det betyder allt för mig.

Behandlingen är fortfarande en pågående process för Olivia Wänglund där hon tillsammans med sin läkare undersöker vad som fungerar allra bäst för henne. 

Olivia Wänglunds psykiska mående är också bättre. 

– Ibland kan jag märka att jag fortfarande har lättare för att komma in i negativa tankemönster så tyvärr är jag inte helt återställd på det sättet. Men det är mycket lättare att hantera nu eftersom jag har en bättre mental uthållighet och är bättre rustad för att hantera det. Förut kunde jag må dåligt för minsta lilla. Jag har fortfarande ångest ibland, men har bättre verktyg att ta hand om den. 

– Varje dag lägger jag märke till saker jag nu kan göra som jag inte klarade förut. Det känns också bra när min syster säger att hon tänkt på att vi nu kan vara med varandra en hel dag utan att jag måste sova, berättar hon. 

Av: Katarina Fornander har en magister i Biomedicin från Karolinska Institutet och är journalist inom medicin och hälsa. Hon har skrivit ”Efter Graves – Din väg till läkning” om Graves sjukdom, som är den vanligaste typen av hypertyreos.